Man har ju blivit rädd av sig. Börjat huka sig inför saker som verkar farliga. Viker ju helst bara undan.

På Malmöfestivalen går det att skrämma upp sig om man vill. Man har kunnat skjuta upp sig i omloppsbana (läs omvänd bungyjump) eller göra rockad med de inre organen i någon av tivoli- pjäserna.

I går blev det testrunda på stan. Bungyhistorien slutade med spräckta brallor (när man försökte vara ungdomlig och HÄRLIG och sprallhoppa sig upp på avfyrningsrampen) och brännsveda på armarna (glömde bort instruktionerna om att hålla i repen).

Funballz på det. Pingislunga. Mådde superuselt i flera timmar efteråt. Drack två badkar vatten. Andades tungt resten av kvällen. Väste i luftrören. Pep "oj oj oj" fram till läggdags.

Man inser att någonting har förändrats när man vänder bort blicken från FARTFYLLDA och HÅRRESANDE attraktioner och i stället spanar drömskt mot lugna stråk och inbjudande stolar.

Vila lite.

En stund bara.

Det är väl skönt?

En kopp te.

Räcker väl så?

Vissa pratar om att ett av livets existentiella uppvaknanden kommer när man står vid en bardisk och inser att man har blivit för gammal.

För mig räcker det att titta upp mot en monsterkarusell och börja spekulera kring om skelettet kommer att palla G-krafterna. Om det blir så att man skiter ut sitt eget hjärta när det snurrar som mest.

Jag är för gammal. Ungdomen förlorad.

25 år och skruttig gubbe.

Var det så det var tänkt?