Är det politikernas och statens uppgift att bestämma vilka personer som ska sitta i privata bolagsstyrelser? Självfallet inte! Det måsta ju vara ägarnas rätt att fritt få välja.
Därför är det befriande att näringsminister Maud Olofsson i går sa att det varken är ett ansvar för regeringen eller för politikerna om ett bolag har en dålig könsfördelning. Därmed frontalkrockar hon med oppositionsledarinnan Mona Sahlin som senast i sitt tal i Nacka i förra månaden lovade att med socialdemokraterna vid makten så ska minst 40 procent vara kvinnor i de större bolagens styrelser. Det är en fortsättning på det socialdemokratiska förslaget från juni 2006 att detta skulle vara infört senast 2010. Trilskande bolag skulle prickas och få straffavgift. Så blev det regeringsskifte i september samma år och allt föll.
Kvotering är ett extremt laddat begrepp i debatten som egentligen alla i maktställning förväntas ha ett svar på. Så är det rätt väg att slå in på för att få bort väg att orättvisorna i ett samhälle?
Det kan handla om kvotering för att motverka etnisk diskriminering. Eller kvo- tering för att få bukt med könsdiskriminering och därmed öka jämställdheten.
Den andra sidan av myntet är så klart att kvotering i realiteten innebär en statligt sanktionerad kränkning av en enskild individ som blir överkörd, drabbad och kasserad utan en chans att slå tillbaka.
Hur gradera frustrationen hos en människa som har bäst meriter för jobbet men faller för att han eller hon har fel ögonfärg, eller fel kön?
Enkelt uttryckt innebär kvotering att någon kvoteras bort.
Jämställdheten i de svenska styrelserummen ser fortsatt dyster ut. Bland rikets 150 största bolag saknas det helt kvinnor i 18 styrelser. Maud Olofsson tycker att det är aktieägarna som ska ta sig en funderare hur frågan sköts. Och hon aktar sig alltså noga från att utdela någon politisk pekpinne.
Lagstiftning som i Norge är inte aktuell. Och visst är det lite märkligt att börja ställa krav på biologisk fördelning av stolarna i ett styrelserum när det i stället bör handla om meriter och kompetens.
Det är en rimlig strävan att öka antalet kvinnor på ledande poster inom näringslivet. Lagstadgad och tvingande kvotering är där emot inte acceptabelt. Maud Olofsson ska ha beröm för att inte ha fallit för det drevet.
Personliga meriter är alltid en bättre måttstock än könstillhörighet när det gäller att avgöra kompetens inför ett jobb. Annars är det väldigt lätt för spydiga kommentarer att ta plats.
