Jaha, då var det över. Åtta dagar av langosluncher, spontana karusellturer och feta gratiskonserter är till ända. Men det är ju lite med Malmöfestivalen som med sommaren, när det väl är slut så är man oftast ganska mätt.
Om inte annat så inbillar man sig åtminstone det för att hålla modet uppe och inte börja gräva i garderoberna efter pallen och repet så fort det plötsligt börjar mörkna vid åttasnåret.

”Åh vad härligt att krypa upp i en fåtölj med en god bok och en kopp te”, ljuger folk i ren självbevarelsedrift redan i mitten av augusti. Och med ”man” och ”folk” menar jag absolut inte jag, för själv ser jag inte det minsta fram emot hösten.
Mina vänner som är uppväxta i Malmö säger att Malmöfestivalen var det sista som hände på sommarlovet. Sen började skolan och då var det höst. Klart. Finito.
Det är alltså höst i dag. Och här måsta jag nog be någon stoppa tiden, för jag är inte klar – varken med sommaren eller festivalen – än.

Okej, det kanske var lite jobbigt att trängas med ett hysteriskt hav av människor för att ta sig till jobbet, men hellre det än att traska genom stan på folktomma gator i ett hav av blöta löv och slask. Hellre röja framför scenen på Stortorget än att trängas på en mörk klubb och sedan förfrysa huvudet på vägen hem för att man är svettblöt i håret och det är minusgrader ute.

Kanske är det bara för att hela min semester regnade bort och Malmöfestivalen plötsligt bjöd på några varma och soliga dagar mitt i detta fåniga skämt till sommar. Men jag vill att det ska fortsätta vara så här nu. Jag vill umgås! Jag vill vara utomhus och träffa nya människor. Jag vill inspireras, imponeras och upptäcka nya saker i min hemstad samtidigt som jag äter sockervadd till mellanmål.
Jag vill att det ska vara festival året om.