Ett DNA-test har nu bundit 52-åringen från Vimmerby till våldtäkten på 10-åriga Helén Nilsson i Hörby. – Vi är övertygade om att han också mördade henne, säger chefsåklagare Pär Andersson. DNA-spår har visat att också den 26-åriga malmökvinnan Jannica Ekblad mördades i den misstänkte mannens stuga i Bokeslund utanför Höör. – Han är fast, säger spaningsledaren Per-Åke Åkesson. Två av Sveriges mest uppmärksammade mordgåtor har därmed fått sin lösning. Framför allt det bestialiska mordet på 10-åriga Helén har suttit kvar som ett ärr hos många i Skåne. I lilla Hörby har det faktum att mördaren i alla år gått fri skapat ett trauma. Den misstänkte 52-åringen nekar. Eller så säger han att han inget minns. – Han kommer inte ihåg att han varit med om det som åklagaren påstår, säger advokaten Sven Jernryd. Men försvararen tillägger: – Han är skrämd över att han måhända skulle kunna ha gjort dem. Åtalet ligger redan klart i åklagare Pär Anderssons skrivbordslåda på polishuset i Kristianstad. Det lämnas in till tingsrätten i Lund måndagen den 22 november och omfattar människorov, grov våldtäkt och två gånger mord. Efter över 15 års spaning kan en misstänkt mördare slutligen bringas inför rätta. Han har kallats Helénmannen. Han heter Ulf Håkan Olsson.

Våren 1989 – vid tiden för morden på Helén – bor Ulf Olsson i en västkuststuga i Bokeslund utanför Höör, mitt i Skåne. Han lever ett till synes ganska ensamt liv. En av hans få vänner bor i en annan stuga i området. De brukar festa tillsammans. Så mycket mer är det inte med den vänskapen. Nej, Ulf Olssons bäste vän är nog hunden. Den följer med honom nästan överallt. Han är 37 år då, 1989. Han jobbar sedan ett par år tillbaka som verktygsmakare på Bilsom i Höör där man bl a tillverkar hörselkåpor och annan skyddsutrustning. Ulf är en god medarbetare, när han är nykter. Han är energisk, noggrann och hans tid störs inte av pladder och prat. Han betraktas bland arbetskamraterna som lite udda. En som inte syns så mycket. – Att umgås för mycket med Ulf skulle göra att man själv betraktades som konstig, har en av arbetskamraterna sagt. En av de få som följde med till Ulfs stuga i Bokeslund är en ung flicka, en tonårig sommarpraktikant. När hon kom tillbaka till Bilsom efter helgen har hon märken på halsen. – Jag vet inte vad det kan ha berott på. Om det var kyssmärken eller något annat, säger en arbetskamrat. Polisen har förgäves försökt att hitta henne.

Måndagen den 20 mars 1989, leker tioåriga Helén Nilsson med kompisarna Sabina och Linda. Alla tre bor nära varandra i samma del av Hörby nära Hörbyån. Det är första dagen på påsklovet och de leker fotomodeller hemma hos Sabina. De sminkar varandra och speglar sig. Vid halv sjutiden går Helén hem för att äta. Kompisarna bestämmer att de ska träffas igen efter middagen. Helén äter snabbt och när hon går iväg igen är hon klädd i byxor, rosa täckjacka, gröna kängor och ett vitt pannband med tofsar på. På armen har hon en stor klocka som hon har fått av pappa. Hon lovar att komma hem igen om någon timme. Så går hon iväg, från Murarevägen ner mot lågprisbutiken vid centrum. Det är där hon ska träffa Sabina och Linda. Ute är det mörkt. Våren är lite på gång, men det är kyligt. Termometern visar på bara sex grader. Lågprisbutiken är kvällsöppen och det är lite folk i rörelse omkring ingången och parkeringen där Helén ska möta sina vänner. Men hon hittar dem inte utan får veta att de gått iväg bort mot bron, den som går över Hörbyån. Så hon går iväg och sedan är det bara tyst. Helén kommer aldrig hem igen.
Ulf Olssons stuga ligger i ett skogsområde med många hus. Han köpte huset och flyttade dit 1987 men skrev sig på en adress inne i Höör. Runt det insynsskyddade huset växer lövskog och planterade granar. Där finns också mycket vackra vilda orkidéer. Just Ulfs stuga är en Västkuststuga. Den består av två sovrum, ett allrum ett kök och en liten hall. Långt senare har det byggts till en glasveranda på det bruna huset. Under huset finns en källare med ingång utifrån ena gaveln. Det är inte ståhöjd i källaren. På samma gavel finns en vindslucka. Där kan man på sin höjd åla sig in. En speciell detalj med Västkuststugorna är att de alltid levererades med en vattenkran på utsidan. När Ulf Olsson ägde stugan satt den på den norra gaveln. I dag finns den inte kvar. Huset ligger högt upp i en brant sluttning. 1989 gick det inte att köra upp med bilen till huset som i dag då man kan köra ända fram till ytterdörren. Då tvingades man parkera på grusvägen nedanför och gå upp. Under tiden i Höör ägde Ulf Olssons en mörk Volvo kombi. När den stod på grusvägen nedanför huset visste grannarna att han var hemma.

På torsdagskvällen den 3 augusti 1989 kommer Jannica Ekblad, 26, hem till sin mormor i Malmö. Hon kommer för att duscha och byta kläder. Hon vill vara fräsch inför ett nattligt möte med en man. Jannica är glad när hon lämnar sin mormor och åker hem till en bekant. Där tar hon en fix heroin inför mötet med kunden. – Har jag inte hört av mig före klockan tio i morgon så ring polisen, säger hon innan hon lämnar lägenheten. Det är som om Jannica misstänker att något farligt kan hända. Trots det säger hon hej då och ger sig iväg. Under kvällen plockas Jannica upp av en man. Hon kliver in i en bil, en mörk Volvo kombi. En vän till Jannica får en skymt av föraren. Vännen tror att det är en man som Jannica träffat flera gånger tidigare. – De verkar bekanta med varandra när de träffas, säger vännen. Den mörka Volvon kör sakta iväg, bort från stan, norrut. Dagen efter väntar vännen på ett livstecken från Jannica. Men hon hör inte av sig. Det är bara tyst. Jannica kommer aldrig hem igen.

Ulf föddes i Höör men flyttade till Hörby redan som fyraåring. Det var där han växte upp och han kände väl till orten. Han gick i skolan i Hörby och tyckte det var en jobbig tid. Ulf tyckte inte om skolan. Han tyckte att allt och alla var emot honom. – Han var liten till växten och klen, säger en lärare. Han ställde ofta till problem. Ulf Olsson berätttar själv i en personutredning att han mobbades och det satte spår i hela hans väsen. Klasskamraterna uppfattade honom som en udda person. Han lekte mest för sig själv. När de andra blev stora nog att sitta i grupp och hänga vid torget lekte Ulf fortfarande cowboy med yngre kamrater. Ulfs syskon säger att alla barnen i familjen hade en vedervärdig uppväxt. – För att förstå hur Ulf blivit så grym måste man förstå hur grymt han hade det, säger en bror. Ulfs betyg var medelmåttiga utom i teckning där han var riktigt duktig. Han slutade skolan och började jobba som springpojke på Svenssons Järn i Hörby där han jobbade ett år. Han rymde flera gånger och bodde i veckor utomhus, drev bara omkring. Ulf var förvirrad. Han lades in på psyket i Lund där han behandlades i två månader. Efter behandlingen mådde han bättre. Han tog jobb, först på ett slakteri, sedan på en verktygsfirma. Men Ulf Olsson ville komma bort. Han mönstrade på en båt och gick till sjöss. Efter något år kom han hem och han gick då direkt till psyket. Men där ville man inte ha honom. De ringde till mamman som kom och hämtade honom. Om resorna på sjön har han berättat att han dödat en man i Asien. Ingen vet idag om det är fantasi eller verklighet. Många har talat om Ulfs behov av att skrodera. Han hade svårt att bli trodd när han berättade om allt han varit med om. Rymt från främlingslegionen, tolkat i gummijolle bakom en färja över Östersjön ända till Tyskland.

När lilla Helén inte kommer hem på kvällen ringer föräldrarna till polisen. Hela bygden ställer upp i sökandet efter den lilla flickan. Skogar, vattendrag, källare, hus, vindar. Allt söks igenom. Medan sökandet pågår utsätts Helén för en fruktansvärd tortyr. Hon våldtas och tvingas leva flera dygn utan mat och vatten. Exakt vad som händer de där dagarna är fortfarande till stora delar höljt i dunkel. Ulf Olsson minns inte. Eller säger att han inte minns. Men det alla vet är att Helén hittas mördad sex dagar senare. En mor och hennes dotter, som är ute för att plocka vitsippor, hittar offret på påskdagen, den 26 mars. Heléns sargade kropp ligger i en svart plastsäck vid ett stenröse i Bröd strax norr om Tollarp. Det är två mil från Hörby. Det finns hundhår i säcken. Hår efter en svart hund av en ras med inslag av västgötaspets Det finns också tekniska bevis som i dag har kunnat binda Ulf Olsson fyndplatsen. Kroppen är tvättad och polisen, som är övertygad om att Helén hölls fången och dödades i Ulf Olssons stuga, misstänker att kroppen tvättats ren under den där kranen på utsidan av huset. När arbetsveckan börjar efter påskhelgen sjukskriver sig Ulf Olsson.

Jannica Ekblad var 1989 en av Malmös många prostituerade kvinnor. Det passade Ulf Olsson bra. Sådana kvinnor ställde inga andra krav än pengar. Polis och åklagare är övertygade om att det är Ulf Olsson som på kvällen den 2 augusti hämtar upp Jannica Ekblad i sin mörka Volvokombi. Han tar henne med till sin stuga. Men plötsligt, mitt i natten, händer något. Han blir ursinnig. Jannica var känd som en stark kvinna, både psykiskt och fysiskt. Ibland hade hon kniv med sig som försvar. Men den här natten har hon heroin i kroppen. Han slår, hon kämpar emot. Det är en kamp på liv och död, en kamp som Jannica förlorar. Jannicas kropp tvättas ren, kanske under vattenkranen, och forslas i bilens bagage norrut. Förbi Hässleholm, och så upp mot Örkelljunga, där Ulf tidigare varit bosatt. Vid rastplatsen Vedema, stannar han bilen. Klockan är mellan fyra och fem på morgonen när han drar ut Jannicas nakna kropp och lägger den fullt synlig på marken. Sedan kör han tillbaka och börjar städningen av stugan. Det är blod överallt, på golv, väggar och möbler. Det är omöjlig att få bort allt. Blodrester hittas bakom golvlisterna av polisens tekniker 15 år senare. Blod från Jannica finns också på hundhår som hittas i stugan. Tidigt på morgonen den 3 augusti hittar en man Jannicas döda kropp. I närheten ligger en blodig plastsäck med hundhår. Från en telefon i stugan i Höör ringer samtidigt Ulf Olsson till sin arbetsgivare och sjukskriver sig.

Två år efter morden, den 6 april 1991 vid halv sjutiden på kvällen, ringer telefonen hemma hos den dåvarande spaningsledaren, kriminalinspektör Alf Andersson i Höör. Samtalet kommer från en telefonkiosk vid centralstationen i Malmö och mannen som talar har skånsk brytning. Hans berättelse är alltför initierad för att inte tas på allvar. – Jag är så ensam, säger han. Det var därför jag gjorde det. Det bara råkade bli Helén, hon kom där. Och Jannica, jag blev så himla arg så jag slog ihjäl henne. Jag ströp dem först och slog sedan. Röstens bekännelse stämde bra med de strikt hemlighållna obduktionsprotokollen. Uppringaren lovade ringa igen nästa dag. Men det dröjde 13 år innan han hörde av sig igen. Den 1 juni i år fick Alf Andersson ett brev med en cd-skiva. På skivan fanns ett brev med ett erkännande: – Hade jag inte mobbats i skolan i Hörby så hade det här aldrig hänt, skriver han. – Jag mördade Helén och Jannica. Jag ensam. På skivan fanns också bilder på Helén, på spaningsledaren Per-Åke Åkesson och på Ulf Olssons egna hundar. Polisen har senare kunnat slå fast att skivan producerats på Ulf Olssons dator i Vimmerby. Kuvertet med cd-skivan är poststämplat i Alvesta. Alla brev som lades på postens grå-gula lådor i Kalmar under pingsthelgen i år fick en sådan stämpel. Ulf Olsson hade åkt från Vimmerby till Kalmar den helgen. Han förnekar det men åklagaren kan, med hjälp av vittnen, visa att han ljuger. Flera personer har träffat Olsson i Kalmar just då.

Under 1980-talet var Ulf Olsson gift två gånger. Båda äktenskapen, med yngre kvinnor, slutade med uppslitande skilsmässor. Året efter morden på Helén och Jannica sålde Ulf Olsson stugan i Höör och flyttade till Vimmerby med en kvinna som väntade hans barn. Men förhållandet kantades av trassligheter, huset de bodde i började brinna. Sambon, eller Ulf, orsakade branden i trossbotten på vinden. Det slutade med att kvinnan försvann med barnet. För Ulf Olsson började en vårdnadstvist som pågår än i dag. Samtidigt flyttade han runt i olika lägenheter och jobbade lite här och där. Han deltog i sociala projekt. Det sägs att han knivhotade personalen utan att bli anmäld. Under åren i Vimmerby blev Ulf känd som "mannen med hunden". Många visste vem han var. Få kände honom. Ingen visste något om hans fasansfulla bakgrund. Han misstänktes för en rad mordbränder i Vimmerby under 1994. Men han kunde inte bindas till någon av dem. Han dömdes i stället för att ha placerat ut skruvar på gatorna som orsakat punktering på massor av bilar.

År 2002 hade det gått 13 år sedan mordet på Helén. På en mindre fest råkade kriminalpolisen Monica Olhed prata med en kvinna som tidigare jobbat på Bilsom. Hon berättade om hur illa hon tagit vid sig när mordet på Helen varit på tapeten och hur hon då tänkt på sin tidigare arbetskamrat, Ulf Olsson, och hur konstig han var. Vem som helst hade kanske tackat för tipset och sedan glömt. Men Monica Olhed är en av poliserna i den gamla länskriminalgruppen i Kristianstad. De hade gett sig den på att ta fast mördaren och gruppens chef Per-Åke Åkesson var redan då säker på att Heléns mördare var densamme som mördat Jannica. Monica Olhed skrev ner en rapport om Ulf Olsson och lade den till de andra 50 000 dokumenten i Helénutredningen. När gruppen två år senare gick igenom handlingarna för att plocka fram namn till en stor DNA-testrunda, kom då 52-årige Ulf Olssons namn med som nummer 28 bland 29 misstänkta. Ulf Olsson kallades till polishuset i Vimmerby och fick där lämna ett salivprov. Förfarandet var detsamma för alla de 29 männen. Och en efter en friades de efter DNA-jämförelser med sperman från Helén. Tidningarna följde hela tiden utvecklingen och rapporterade om de friande provsvar och om Åkessons gryende tvivel. Men så hände det, helt oväntat. – Det var en dag när jag var ledig och höll på att påta hemma i trädgården, säger Åkesson. – Plötsligt kom en tekniker. Han sa att jag måste byta om. Han berättade att det blivit träff. – Jag trodde först inte det var sant. Det var för fantastiskt. Ulf Olsson hade testats den 9 juni. Testsvaret kom den 23:e samma månad, två dagar före midsommar-afton. Samma kväll greps han i sin lägenhet i Vimmerby.

Ulf Olsson hade anat vad som var på gång. Under maj hade han noga följt polisens arbete med provtagningarna. Det visar tidningsklipp och anteckningar som tagits i beslag från hans dator och bostad. Pingsthelgen 2004 var Ulf Olsson i Kalmar. Därifrån ringde han två samtal till kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson. Men inte till rätt Åkesson utan till en pensionerad kriminalkommissarie med samma namn i Malmö. I samtalen erkände han anonymt morden på Helén och Jannica. – Jag tog dem, båda två, sa han Samtalen kunde senare spåras till Ulf Olssons telefon och till ett kontantkort som bara användes för fyra samtal, just den helgen. Under midsommarhelgen häktades Ulf Olsson vid tingsrätten i Lund, men han placerades i häktet på näst högsta våningen på i polishuset i Kristianstad. I takvåningen över häktet, i säkerhetspolisens tidigare lokaler, inrättades spaningscentralen. Det är där förhören sedan har hållits, alla de förhör där Ulf Olsson säger sig inte minnas något. Sedan flera veckor hålls inga förhör. Ärendet är avslutat i den delen. Nu väntar åtal och en rättegång som startar den 26 november. Både åklagare och försvarsadvokat är inställda på att tingsrätten beslutar om en stor rättspsykiatrisk undersökning. Platsen är redan bestämd. Det ska ske på Huddinge sjukhus. Ett av svensk kriminalhistorias största och mest uppmärksammade fall är löst. Tillfälligheter, blandat med energiskt och skickligt polisarbete har gett resultat. Helénmannen har fått ett ansikte. Det tillhör Ulf Olsson.