Kvällspostens krönikör, Lars Klint. Foto: Christer WahlgrenHänder det att du undviker att ingripa när du ser att någon är på väg att drunkna vid badbryggan?
Brukar du titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting när små barn blir misshandlade av vuxna? Eller av andra lite större barn?
Föredrar du att komma i tid till ett inbokat möte med din käresta i stället för att stanna och hjälpa ett blödande avsvimmat trafikoffer som du ser i dikesrenen?
Är du för finkänslig för att lägga dig i och ringa larmcentralen eller polis när du upptäcker att grannen fingrar på småflickor?
Var på din vakt. Om några år kan du riskera att straffas med böter eller till och med fängelse för din passivitet.

Efter att ha ältats fram och tillbaka, lagts i malpåse, väckts till liv, skrotats på nytt, har regeringen nu efter tolv års politiska överväganden till sist beslutat att tillsätta en utredning om hur en civilkuragelag skulle kunna utformas.
Göran Hägglund har vunnit en prestigeseger efter långdragna diskussioner med regeringskamraterna i alliansen. Det är han och kristdemokraterna som år ut och år in kämpat för allas skyldighet att gripa in när en annan människa är i akut behov av hjälp.
Intentionerna är goda, tanken är vacker och säkert ligger det något i Görans egen kommentar till genombrottet:
– Reformen innebär en signal till samhället att du och jag har ett ansvar för varandra. Det är inte okej att titta bort när en medmänniska befinner sig i nöd.
Så klart inte. Men behövs det verkligen en lag för att vi ska fatta det. Bör inte civilkurage kunna växa fram och ta plats i vår egen värdegrund, rättskänsla och medmänsklighet?

Det stora problemet för utredaren, rättschefen Olle Abrahamsson, blir att hitta var gränserna går för vad som ska vara lagskyldigt civilkurage och vad som är tillåten brist på civilkurage. Hur riskutsatt, feg eller rädd man får vara i en situation för att klara sig undan straff om man inte ingriper?
Det är här Hägglunds pampiga reformförslag riskerar att förvandlas till en verkningslös paragraf, en papperstiger och hans eget fältslag för civilkuragelagen till en pyrrhusseger.
Alltihop blir futtigt om det är så som de typiskt svenska tongångarna böljat under de många år lagen diskuterats. Nämligen att straff bara kan utdömas i en situation där det inte innebär någon som helst fara att ingripa. Den som då ändå inte hjälper en person i nöd har brutit mot lagen. Futtigt. Sorgligt.
Att vi som samhällsmedborgare skulle vara så totalt känslokalla och likgiltiga för varandra att det enda skälet till att ingripa för att rädda andras liv  är hotet om åtal och straff för brott mot civilkuragelagen. Hur riskfri vår insats än är.
Justitieminister Beatrice Ask ser utredningen som ”en möjlighet att få en diskussion om vad som ska förväntas av oss som medborgare och vad som är rätt och fel”.

Kanske vi då tack vare den erfarne utredaren, rättschefen Abrahamsson, får klart för oss vad som är just rätt och fel i situationer liknande de exempel som inleder krönikan.
Visar sig lagen verkligen behövs utgör den ett skrämmande underbetyg åt vår egen delaktighet, vårt eget ansvarstagande i samhället. Vår omsorg och medkänsla för varandra.
Utredningen ska presenteras 28 februari 2011.