I Sverige är det inte mycket bevänt med respekten för ett människoliv. Riktigt illa är det är när inte ens lagens företrädare i domstolarna ser allvarligt på mord.
I söndagens KvP skrev vi om straffrean på kvinnovåldet. Det var en skrämmande läsning som avslöjar hur sjukt domstolarna ser på våldet.
För drygt en vecka sen dömdes Dan Jönsson i Lunds tingsrätt till sex års fängelse för dråp sedan han slagit ihjäl sin sambo, gömt kroppen i en oljetanker och lagt ut olika spår för att förvilla polisen.
Gärningsmannen kan vara fri om fyra år.
Alltså: Fyra år. Mer behöver det inte kosta för att på ett brutalt sätt ta livet av en människa.

Alf Andersson, nämndeman (sd), kommenterade domen så här i Kvällsposten: ”Under de båda rättegångsdagarna kom det fram mer och mer att Zenia (offret, red anm) inte var guds bästa barn. Hon var verkligen provocerande hela tiden”. Alf Andersson menade även att ”den här killen är konflikträdd. Han hade gått och samlat på sig hela tiden. Det ballade helt enkelt ur”.
Ballade ur.
Så kan man också beskriva ett bestialiskt dåd. Uttalandet visar på en konstig syn hos den här nämndemannen. Om man är provocerande får man helt enkelt skylla sig själv.
Uppenbarligen har Alf Anderssons cementerande tankegångar. Jag rekommenderar honom att ta en iskall dusch så han vaknar upp ur sin törnrosasömn. Det är direkt osmakligt att tala skit om en person som bragts om livet. Vad är det som säger att gärningsmannen talar sant?
Nämndemannen Berith Persson (s) försvarar det låga straffet med att det inte var ett planerat mord utan något som skedde i hastigt mod. Ja, ja, alltför många sossepolitiker har en fantastisk förmåga att tycka synd om allvarliga brottslingar.

Nämndemannen Björn Alvén (fp) säger: ”Vi såg allmänt att Dan Jönsson inte är någon mördare. Han är en mycket timid människa och fick mycket goda vitsord av sina arbetskamrater.”
Timid? Hmmm. En märkligt beskrivning, på en i mina ögon iskall mördare.
Jag förstår att den mördade kvinnans släktingar gråter över den katastrofalt milda domen. Domen är ett hån mot all form av rättvisa och nämndemännens flummiga kommentarer efteråt får mig att må illa. Men i det här landet har det utvecklats en kutym att det är bödlarna, inte offren, som det ska tyckas synd om.
En reflektion. Lagmannen i Lunds tingsrätt Jan Alvå är 66 år. Berith Persson, 69, Björn Alven, 67 och Alf Andersson, 67.

Det är bra med rutin, men måste domstolarna enbart befolkas av folk som är i pensionsåldern? Borde det inte vara en rimligare åldersfördelning i domstolarna? Med yngre nämndemän hade kanske utgånget i ovan nämnda brottsfall blivit annorlunda.
Jag vill gärna tro det.