På senare tid har svenska parlamentarikers villkor uppmärksammats. Dels i samband med att riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) från Lund meddelat att hon inte ställer upp för omval, dels genom debatten under EP-valrörelsen om ledamöternas löner och hur de använder sina pengar.
Lönedebatten under EP-valrörelsen visar att det finns en upprördhet över, och ifrågasättande av, EP-ledamöternas lönenivåer.
Anne-Marie Pålsson skriver i en debattartikel att Riksdagen inte fungerar som hon förväntat sig och att hon inte tycker att det är meningsfullt att verka där under nuvarande omständigheter. Enligt henne bestämmer partiledningarna allt och utrymmet för ledamöterna att representera väljarna är obefintligt. Skälen till partiernas starka ställning är bland annat valsystemets utformning och att pengarna som följer med mandaten går till partierna (partistödet).
Som jag ser det skulle demokratin i Sverige stärkas om partiernas makt minskade. I dag har partierna makten över valens kandidatlistor och makten över partistödet. Med den makten har partierna järngrepp på parlamentarikerna. Parlamentariker som vill bli omvalda gör klokt i att vara följsamma mot sina partier. Detsamma gäller om de vill få hjälp med underlag, fakta och annat stöd i sitt politiska arbete. Det är inte utan skäl att riksdagsledamöter ganska ofta kallas för nickedockor.
För att minska partiernas makt skulle jag vilja se att valen avgjordes i majoritetsval i enmansvalkretsar, att partistödet ställdes direkt till varje ledamots förfogande och att ledamöterna ersattes för förlorad arbetsinkomst i stället för att de får lön.
Enmansvalkretsar skulle tydliggöra för väljarna vem de egentligen röstar på och vem som är deras representant i parlamentet. Det skulle bli möjligt för oberoende kandidater att utmana, och därmed tvinga partierna till större lyhördhet.
Om ledamöterna förfogade över partistödet skulle de själva bestämma på vilket sätt de organiserade sitt arbete som parlamentariker. De kunde anställa medarbetare, köpa tjänster eller samordna understödet med andra ledamöter. Partierna hade blivit beroende av sina parlamentariker.
Eftersom jag anser att politiker inte är ett yrke utan ett förtroendeuppdrag menar jag att till exempel parlamentariker inte ska ha lön utan ersättas för den förlorad arbetsinkomst de eventuellt har när de fullgör sitt politiska uppdrag. Att ägna sig åt politik skulle då handla om engagemang och inte vara en ekonomisk karriärväg. Fler skulle då ha en rimlig reträttväg och inte behöva klamra sig fast vid sina politiska uppdrag av ekonomiska skäl. De skulle då stå starkare mot sina partier.
För att stärka demokratin kan man också på längre sikt tänka sig någon form av formell maktdelning, som t ex att statsministern, regeringsbildaren, utses direkt i allmänna val.
Rickard Wendel (M)
Ledamot i Malmö kommunfullmäktige och i Skånes regionfullmäktige
