Dagens debattör: Ilmar Reepalu (s) Kommunstyrelsens ordförande i Malmö. Foto: Lasse SvenssonUnder våren och sommaren har tidningarna skrivit allt mer om Malmös resa från industristad på dekis till framgångsrik kunskapsstad.
Inte undra på det. Stadskärnans omvandling, det blomstrande näringslivet och de fina utmärkelser som vi har fått ta emot, senast priset för Årets tillväxtkommun 2009 och FN:s pris för en hållbar boendemiljö Scroll of Habitat. Allt detta står i bjärt kontrast mot Malmö som det såg ut när det borgerliga styret lämnade 1994.
När vi 1994 vann valet i Malmö var det i skuggan av Bildt-regeringens och finansminister Anne Wibbles (FP) formidabla misslyckande med ekonomin. Det svenska folkhushållet förlorade tjugofem miljarder på kronförsvaret, enligt beräkningar från riksbanken och riksgäldskontoret. Tusentals
företag gick i konkurs.
Även Malmös ekonomi var vid den tiden oerhört illa hanterad. I bokslutet för 1994 slog man haverirekord för en svensk kommun: 1 300 miljoner i underskott, motsvarande fyra skattekronor. Resultatet av tre års borgerligt styre blev massarbetslöshet, ekonomiskt kaos och en total uppgivenhet. Efter valet skrev jag och min moderate företrädare Joakim Ollén tillsammans ett brev till regeringen där han erkände sitt haveri.
Det är riktigt att Ollén dessförinnan velat sälja Malmös Sydkraftaktier till det franska statsägda bolaget EDF för att försöka dölja det gigantiska underskottet i driftsbudgeten. Det franska bolaget förstod nog Olléns utsatta läge för man gav honom ett väldigt dåligt anbud.
Under en period fram till 2001 sålde vi sedan av Sydkraftaktierna. Vi fick drygt 2 000 miljoner kronor mer betalt än vad Ollén ville sälja för. De sammanlagt fem miljarderna vi fick in använde vi inte till att täcka underskott utan till viktiga framtidsinvesteringar som Malmö högskola, Citytunneln, Västra Hamnen och att rusta upp city.
Tillkomsten av Malmö högskola var en av de viktigaste delarna i omvandlingen. De borgerliga Malmöpolitikerna stödde säkert idén om en högskola. Men de lyckades inte övertyga sina kamrater i riksdagen som hade makten att fatta beslutet och som motsatte sig Malmö högskola både 1995 och 1996.
Det folkpartistiska kommunalrådet Kerstin Tyrstrups insats var en 20-30 meter bred remsa, Scaniaparken, där Malmöborna kunde promenera längs vattnet runt industriområdet. Ett par kontorshus på Hjälmarekajen blev det också. Skanska och NCC fick byggrätterna i utbyte mot att de lånat kommunen 90 miljoner kronor till Nordform- utställningen.
Men när vi förköpte Saabs område 1998 för att skapa bomässan, röstade de borgerliga partierna emot beslutet i kommunfullmäktige. Som tur var hade vi socialdemokrater då egen majoritet, annars hade aldrig Västra Hamnen kommit till och blivit ett av Europas bästa exempel på hållbar stadsbyggnad och dessutom en fantastisk mötesplats för ungdomar från hela Malmö.
Allan Widman har säkert många egna minnen från de borgerliga åren 1991-94. Han var då ordförande för den så kallade Rosengårdsgruppen och skulle se till att Rosengård blev ett fint bostadsområde. Under de åren fylldes Herrgården med flyktingar som skrupelfria fastighetsägare hämtade från de flyktingläger i Småland som skapats till följd av Birgit Friggebos (FP) politik.
Widmans insats för Rosengård begränsade sig till att han lyckades få Nordsjö att sponsra färg till att måla stödmurarna utefter Amiralsgatan. Färgen är fin, sitter där än i dag. Men för Rosengård orkade man inte med några sociala insatser utan släppte tvärtom efter för en dramatisk försämring som är en av orsakerna till områdets sociala problem med trångboddhet och utanförskap.
Ilmar Reepalu (s) Kommunstyrelsens ordförande i Malmö
