ALS-sjuke Peter Borgström kan varken hantera en penna eller trycka på några knappar. Han får näringslösning insprutad genom en slang i magen. Men att skriva en bok grejade han galant. - Arbetet med boken har gjort att jag långa stunder glömt bort att jag är sjuk, säger han till Kvällsposten.
"Livet är behagligt, döden fridfull. Det är övergången mellan dem som är mödosam..."
Orden yppades av den rysk-amerikanske författaren Isaac Asimov och för vissa människor är dess sanning mer påtaglig än för många andra.
Som för Peter Borgström.
Det har gått lite drygt ett och halvt år sedan han upptäckte de första ryckningarna under huden i högerarmen.
Överansträngning
Den då 44-årige Peter trodde först att det var en överansträngning eller att en nerv kommit i kläm, men när ryckningarna spred sig till bröstkorgen, vänsterarmen och ner till benen, förstod han att det var något allvarligt fel.
Efter månader av läkarbesök, provtagningar och nervös väntan kom till slut domen: Peter har ALS.
- Jag tänkte: Varför just jag? Varför just nu? Allt hade fallit på plats i mitt liv. Jag var nyförälskad, mina barn var lyckliga och harmoniska. Mitt liv var ju perfekt, säger Peter när Kvällsposten träffar honom i hans lägenhet i Västra hamnen.
Han var ensam när han tog emot beskedet hos läkaren, men han har inte varit ensam i den svåra kampen mot sjukdomen.
Levde som i trans
Kärleken från familj, släkt och vänner har format ett stöd han inte hade kunnat klara sig utan. Och partnern Helena har funnits vid hans sida hela tiden.
- De första månaderna efter beskedet levde vi som i trans. Jag ville absolut inte acceptera mitt öde.
- Helena och jag letade efter alternativa behandlingsformer.
Nu har de slutat leta.
Jakten och desperationen har långsamt ersatts av acceptans. Bilden av livets mening har blivit allt tydligare hos Peter samtidigt som sjukdomen obarmhärtigt fortsatt att ta över hans kropp.
Döden är oundviklig
Elakartad ALS leder alltid till döden. Det kan ta några månader, ett år eller fem. Men inget kan hindra den neurologiska nedsläckning som utan pardon pågår i kroppen.
- Det är ju det som är det svåraste med sjukdomen. Att den inte går att bota.
- Det och att jag mister förmågan att tala med andra människor, säger Peter som får kämpa fram varje ord men som också kan kommunicera genom datorn med hjälp av ett tangentbord som styrs av hans blick.
Det är med hjälp av den som han skrivit limerickboken "Rimmat fläsk" (bokförlaget Xenofilia), till vilken Helena skapat illustrationerna och självaste Hasse Alfredsson skrivit förordet. Boken kommer ut i nästa vecka och en stor del av intäkterna går till ALS-forskning.
- Arbetet med boken har gjort att jag långa stunder glömt bort att jag är sjuk. Om jag kan få människor att skratta samtidigt som pengar kommer ALS-forskningen tillgodo känns det väldigt tillfredsställande.
Badade i heligt vatten
Peters sökande efter någon eller något som kunde bota hans sjukdom tog honom till länder som Schweiz och Brasilien, där Peter badade i ett heligt vattenfall och genomgick olika sorters healingbehandlingar. Han och Helena sökte överallt efter något som kunde ge dem hopp om att Peter kanske, kanske kunde bli frisk.
- Efterhand har dörrarna stängts en efter en. Det gör att man till slut lättare accepterar sitt öde. Men någonstans finns ändå en liten dörr på glänt...
FOTNOT: På måndag berättar Peters sambo Helena i Nyhetsmorgon i TV4 och deras arbete med boken.
