Tareq och Habib från Bangladesh fick arbete i Malmö. Foto: Robban Andersson
Tareq och Habib från Bangladesh fick arbete i Malmö. Foto: Robban Andersson

Tareq och Habib drömde om ett klipp

Publicerad

MALMÖ. Existerar ett svenskt slaveri? Frågar du Tareq och Habib, som arbetar i köket på en restaurang i Malmö, är svaret ja.

De betalade 113 000 kronor var för att få jobb i Sverige och reste hit med drömmar om att återvända till Bangladesh med pengar på banken.

Verkligheten blev 1 300 kronor svart i månaden och en madrass på ett lägenhetsgolv.

Shahbag är ett medelklassområde i centrala Dhaka. Här betyder ett vagt viftande från de boende att det är dags för tiggarpojkarna att lämna området. Gesten kommer automatiskt för områdets studenter som varje vardag kryssar mellan stora kaffetermosar. Småbarn bär runt på dem i hopp om att någon ska betala.

Längst fram vid Dhaka Universitys trappor hoppas samma barn i stället på att en medtagen pennvässare ska räcka för att sälja tjänster. Att någon student behöver vässning innan en tenta.

Det är här i Shahbag som 28-åriga Tareq blir uppraggad. Han har ett bra kontorsjobb inom redovisning och har tidigare arbetat i Sony Ericssons servicecenter. Fattigare Dhakabor skjutsar hans familj vart de vill, gatupojkar förser dem med service, pappan är en känd, om än lågavlönad, regeringstjänsteman. Men snart kommer han gå i pension.

En mellanhand åt en svensk arbetsgivare kommer med ett erbjudande. Fast lön i Malmö och efter fem år möjlighet till ett Schengenpass.

Tareq börjar räkna. Jobbet kommer ge strax över 16 000 i månaden, vilket ger 10 000 i handen efter skatt. För de pengarna skulle han kunna spara ihop till en lägenhet att ge fadern efter dennes pension. Men det finns också ett pris för erbjudandet. 113 000 svenska kronor.

Mellanhanden har spanat in de han vet att han kan fråga, de Dhakabor som skulle kunna ha möjlighet att låna ihop sådana summor från släktingar och bekanta.

 

En dag ringer mellanhanden Tareq med ett uppdrag. Vi har problem med en kille som är precis som du, förklarar han. Men han fyller inte i sina papper korrekt. Kan du möta honom på svenska ambassaden och fylla i hans blankett?

Det är först på ambassaden Tareq förstår att de ska till samma arbetsplats, han och den nya killen. Han har trott att han var ensam om att bli utvald. Killen vill inte prata så mycket, mellanhanden har instruerat att absolut inte dela några detaljer med varandra. Därför vet Tareq heller inte att en tredje Dhakabo redan sitter på planet från Dhaka. En 27-årig köpman vars storsäljare i hans egen medicinbutik är preparat mot värk, diarré och influensa. Han heter Habib.

Det är november 2011 och den här månaden har en svensk restaurangägare just fått in 339 000 kronor för sålda arbetstillstånd.

 

Möllevångstorget är stekhett. Genom ett öppet fönster hörs orakade trettioåringar spela på stora trummor. Tareq sitter på sin bäddade säng. Han bläddrar i en pappersbunt. Kollegieblocket där alla arbetstimmar är uppskrivna. Kvittona från en bangladeshisk bank på en insättning på motsvarande 100 000 kronor till vad som skulle komma att bli hans svenska chef. Och slutligen hans svenska deklaration, som visar att han på papperet har tjänat 144 000 kronor under 2013. En inkomst som nästan exakt når upp till minimigränsen för vad en arbetskraftsinvandrare behöver tjäna utan att bli av med arbetstillståndet, den landar bara precis under. Det skulle kunna ha varit helt okej. Det är bara det att sängen inte är hans, lakanen är lånade och lönen har han aldrig fått.

Rummet är hans femte i Malmö. Det kostar 850 kronor i månaden. De flesta månader är den summan över hälften av vad Tareq får ut. Lägenheten delas med fyra andra. Samtliga arbetar på olika restauranger. Skriven där är han inte, det krävs ytterligare en att stå i skuld till för att få lov att ha sin adress någonstans. Äter hemma gör han i princip aldrig, i stället blir det mat en gång om dagen under arbetstid i restaurangköket.

På en låst dörr i lägenheten står ordet KONTOR med överdrivet stora bokstäver. Där bakom sover en annan restaurangarbetare. Men, som om någon skydde en kontroll, får kontorsskylten sitta uppe och klargöra varför krögare äger lägenheten.

 

Habib har just varit på Swedbanks kontor på Gustav Adolfs torg. Han behöver ett betalkort. Bankkvinnan avslår diplomatiskt.

- Jag ser att du öppnat ett lönekonto hos oss men där finns inga transaktioner. Du får inte in någon lön.

Sedan flytten till Sverige, sin första utlandsvistelse, har han haft 0 kronor i hyra. Mat köper han aldrig till sig själv. Hans hunger och sömn är beroende av en Malmöbosatt släktings välvilja.

Men i fotoalbumen på Facebook är Malmölivet något vackert. Där har han turist- bilder på Turning Torso, Zlatans gamla villa och Malmö Hovrätt.

Och i kommentarsfälten skriver han alltid att allt är bra. Habibs Facebooksidas profilbild är en stor blågul grafikfigur där namn på svenska kommuner bildar ett hjärta. Luleå, Norrköping, Täby, Gävle, Växjö, Eskilstuna, Örnsköldsvik.

Det enda han i realiteten fått i Sverige, följeslagaren Tareq, är däremot inte med på några bilder.

Habib vill egentligen hellre till Singapore. Mellanhanden rekryterar honom för att han gett uttryck för att vilja utomlands, oavsett var. I apoteket i Dhaka tjänar han 10 000 taka i månaden, vilket motsvarar 1 000 svenska kronor. Men mellanhandens erbjudande låter okej. Att låna ihop till det som den svenska arbetsgivaren kallade för administrativa avgifter på 113 000 kronor går lätt om han sedan använder lönen på 16000 kronor till att snabbt betala av skulden, resonerar han. Sedan byter han profilbild på Facebook.

 

Lilla Indian Flavour ligger mitt emot tingsrätten. Här äter många domare och jurister lunch. Ännu kändare är restaurangen för sitt populära stånd på Malmöfestivalen, där de varje sommar säljer tusentals naanbröd och curryrätter.

Det är i Indian Flavours kök Tareq och Habib presenteras för varandra. Men de pratar inte, vet ingenting om varandras situation. Diskret sticker ägaren åt dem några hundralappar i veckan. De är förbjudna att tala om vad de tjänar. Totalt landar det på från 1 300 kronor i månaden till det högsta belopp de någonsin får: 3 000 kronor i månaden. Deras nyöppnade svenska bankkonton förblir tomma.

Tareqs medföljande vän från Dhaka försvinner snabbt, restaurangägaren tycker plötsligt att tre köksassistenter är för många och viftar bort honom när han kommer för att jobba. Ingen vet var han tar vägen.

Den tystlåtna medicinsäljaren Habib är plötsligt den enda Tareq har. Det tar många månader för dem att inse att de båda fört över 113 000 svenska kronor till den svenska restaurangägaren Ratons bankkonto för att komma till ett litet restaurangkök där de inte får pengar.

 

Stortorget har en stor staty i mitten. Den lutar sig Tareq mot. Mellan klockan tre och fem varje dag.

- Jag går ofta hit. När vi får rast. Mellan lunch- och middagsgästerna. Jag hinner inte hem och restaurangen är inte vilsam. Så jag sätter mig här och somnar mot statyn.

Det finns skillnader i hur han och Habib blir bemötta. Gradvis har chefen börjat inse deras skillnader och börjat agera utifrån dem. Habib har motsvarande gymnasiekompetens i Dhaka, medan Tareq har motsvarande en kandidatexamen. Det är något deras chef blivit mer och mer medveten om. Det händer att han tystnar när Tareq berättat att han försökt kolla upp en skatteregel medan han tar till mer handgripliga metoder mot Habib.

- När Habib gör misstag försöker jag täcka upp för honom, men jag lyckas inte alltid, säger Tareq och visar med knuten näve hur deras chef slår till Habib när han är missnöjd.

Också i relationen mellan chef och arbetare råder en sorts omvänd klasstrappa som Tareq känner igen från vad andra bangladeshiska restaurangarbetare i Malmö vittnat om.

- Många av oss som jobbar är masterstudenter. Det är vi som har haft råd att komma. Men ägarna har i stället jobbat sig upp. Kanske arbetat på restauranger i Europa i många, många år innan de själva har blivit ägare.

Tareq fortsätter att ensam gå till statyn på rasterna. Bra dagar kommer de två lugna timmarna fort. Och det är ingen som kommer fram och stör en trött kille som vilar mot Karl X Gustaf.

 

Det finns bara en gata i Malmö. Den går mellan hemmet och restaurangen. Restauranglokalerna ringar in livet. Tareq flyttar runt mellan olika adresser. Han är till en början osäker på om han borde prata så mycket med Habib. Det är ju en tävling nu. En av dem ska sparkas.

Adressen i Lorensborg där han sover på en madrass i en hall flimrar förbi. Övriga boende kliver över honom när de ska till toaletten. Tareq hamnar till slut i ett rum ovanpå sin chefs andra ställe, budgethaket Sapla. Genom att dela boende med många andra restaurangarbetare och hyra direkt av restaurangägare fungerar det bättre att leva på riktigt låga löner. Det här vet restaurangägarna. Därför är det ingen slump att Tareq till slut landar just här. I ett 850 kronors-rum ovanför Sapla: Det billiga lilla förfeststället fullt av unga öldrickare.

"Skygg personal" gnäller kommentatorer i krogguider när Sapla recenseras på webben.

En gång när jag sitter i hans lilla rum ringer hans mobil och jag ser hela Tareqs kropp stelna till när han ser displayens namn. Trots att han träffar sin chef varje dag är varje påminnelse om honom kopplat till fara. När Tareq till slut svarar är rösten som ett barns. Restaurangägaren vill bara påminna honom om att köpa med extra lök till köket.

 

Hösten 2012 ansöker Indian Flavours ägare Golam "Raton" Rahman om ytterligare två arbetstillstånd för sin lilla restaurang. Vad två nya heltidstjänster skulle göra i det lilla köket där Tareq och Habib redan spenderar all vaken tid är svårt att se. Tareq gissar att det snarare handlar om att återigen få in avgiften då tillstånden säljs, han tjuvlyssnar på en diskussion som uppstår om ifall de två avslagna killarna ska få tillbaka pengar de investerat i kontrakten som aldrig blev.

Dessutom har vårterminen 2012 just inletts med ett nytt regelverk: Utländska studenter kan inte längre gratis studera vid svenska universitet och högskolor. Att hitta arbetskraft som säger ja till att jobba svart för en mycket låg lön minskar när de utländska studenterna blir färre. Men Indian Flavours nya ansökningar om att få anställa ytterliga två arbetskraftsinvandrare avslås av Migrationsverket. Motiveringen är att företagets kontosaldo på 70 000 kronor inte anses kunna bära två nya anställningar.

I stället blir det en ny sommar för Tareq och Habib. Ingen av dem har ännu sparkats som utlovat. Under de sammansvetsade arbetsveckorna blir det allt öppnare mot varandra. Värst är arbetsbördan under Malmöfestivalen. En vecka varje sommar, plus fyra förberedelserveckor innan den drar i gång.

 

Raton är missnöjd med att administrera det han ser som sina två vita anställdas dyra kostnader.

Efter två år, då arbetskontraktet ska förnyas, hålls därför ett möte. Raton föreslår nu att Habib och Tareq byter spår. De ska bli anknytningsinvandrare genom att gifta sig i Sverige.

Billigare för alla, lovar Raton.

Han själv slipper ju skatt och arbetsgivaravgift om arbetstillstånd blir familjeinvandring. Raton kan dessutom själv ordna fram tjejer till dem och generöst nog kan han då låna dem summan detta kostar. Ska tjejen få 6 000 kronor i månaden, kan detta betalas av Raton mot ett skuldsaldo.

 

Tareq har ett inbetalningskort i handen. Vi träffas vid statyn. Karl X Gustaf. Inbetalningskortet har han varit och hämtat efter långa funderingar. Skatteinbetalning, står det. Inkomstår 2013.

Migrationsverket har anmärkt på att Tareq och Habib tjänat för lite under sina två första år som arbetskraftsinvandrare och tvekar därför att förlänga arbetstillståndet.

Erbjudandet om att gifta sig mot ytterligare betalning antog de inte. Nu är det därför två år till på arbetstillstånd som behövs för permanent uppehållstillstånd.

Att på papperet ha tjänat för lite, det vet killarna automatiskt vad det betyder.

- Hela tiden har det känts som att det värsta är att vara kvar i restaurangen. Men samtidigt vill jag kunna betala tillbaka allt jag lånade innan jag åkte. Jag tog med så mycket pengar från Bangladesh. De som hjälpt mig är inte rika, de är medelklass, släkt som velat hjälpa till. Om jag inte betalar tillbaka blir det relationsproblem inom släkten.

De diskuterar vad de bör göra och kommer fram till att de smartaste är att åter låna pengar. De ber Raton. Om vi betalar dig, kan du då föra över den missade skatten i efterhand? Kontakterna i Bangladesh är uttömda, så de finkammar personer de träffar i Malmö. Målet är att få ihop 20 000 till sin arbetsgivares missade skatter.

När de samlat ihop två tredjedelar av summan går Raton till slut med på att föra till resterande belopp.

Nu har Tareq och Habib inte bara betalat för att få tillståndet och för att få arbeta utan även erbjudit chefen betalning för att få honom att sätta in skattepengar på lönerna som inte finns.

 

Ett nybygge i Dhakas bättre områden är en bra investering. Men det finns något som är ännu mer fördelaktigt. Att investera i mark. En bit land med rätt att starta ett nybygge där du sedan säljer varje lägenhet i det planerade huset. Ett populärt nybyggarområde är Nikonjo. Mitt emot Radisson SAS fina hotell tornar området av små stängselinringade byggarbetsplatser upp sig. Golam Rahman står det på en skylt till ett av dem. Ett mindre landområde i Nikonjo kostar motsvarande 100 000 svenska kronor att investera. Den som kontant köper mark i Nikonjo att planera, bebygga och till att sedan sälja kan däremot återföra pengarna till svenska bankkonton som vita.

I Sverige deklarerar Golam "Raton" Rahman 56 000 kronor i inkomst år 2013.

Kocken Tareq som sköter hans restaurangkök varje dag växlar mellan många olika mobilnummer för att genom Halebopkontantkort som delats ut gratis på stan alls kunna ringa. Köksassistenten Habib somnar på ett golv varje natt.

 

Ett köpt men tomt arbetstillstånd ger en märklig tillvaro. Du kan ha en faktisk lön på 1300 kronor uppdelad i varsamt doserade hundralappar, men ändå vara kreditvänlig. Skatt och sociala avgifter kan betalas in utan att själva lönen gör det. Hotell- och restaurangfacket har vittnat om flera fall där även arbetsgivaravgifter och skatt betalas av den arbetande själv, som alltså samtidigt inte mottar lön. Det förekommer också att lönen faktiskt sätts över på ett konto, men därefter direkt tas ut i bankomat och hamnar i ägarens händer igen: Vips så är lönesumman både en tvättad utgift och en säker svart inkomst för företagaren.

Under tiden jag håller kontakt med Tareq och Habib förändras de. Den absolut viktigaste anledningen till deras nyfunna självförtroende är att de börjar dokumentera sin arbetsplats. Hela tiden visar de nya mobilbilder, anteckningar i kollegieblock och framför allt - videoklipp.

De spelar in hur Raton skäller ut dem, hur han lägger fram nya affärsförslag kring deras uppehållstillstånd och berättar hur dåligt de arbetar. Och de spelar upp klippen för mig i timlånga sessioner. Vi pausar efter varje mening för att översätta. Ibland är videoinspelningarna lika långa som deras arbetsdag. Men det är tydligt att det skänker en sorts ro att dokumentera vad som händer.

 

För arbetsgivare som tjänar pengar på slaveri är all information hårdvaluta. Tareq och Habib förlitar sig till hundra procent på andrahandskällor som förklarar reglerna kring migrationsrätt och arbetsrätt. En uppgift de hela tiden återkommer till är hur de aldrig kommer få ett nytt arbetstillstånd om de själva slutar sin anställning. De måste bli uppsagda.

När Tareq och Habib hittat möjliga öppningar till en ny anställning, som hade kunnat ge dem ett nytt svenskt arbetstillstånd, ber de därför Raton om en uppsägning. Raton vägrar, väl medveten om att hans arbetare tror att detta innebär att de inte kan avsluta anställning. Samtidigt läcker det ut att Tareq och Habib inte bara försökt avsluta sin anställning. De misstänks dessutom ha talat med en journalist. En för Tareq okänd krögare konfronterar honom.

- Vad är ni? Revolutionärer? ropar han över curryserveringen på Möllevångstorget när han ser Tareq en tidig morgon.

Tareq tystnar och låter den arga ägaren fortsätta.

- Du ska veta att här i Sverige vinner företagen alltid. Ni kommer att förstöra era liv.

Det är första, men inte sista gången Tareq och Habib får höra det här från Möllevångens olika restaurangägare.

 

I Shahbag har Habibs medicinbutik överlåtits och Tareqs gamla kontorsjobb är upptaget. Habibs mamma sitter oroligt i lägenheten mittemot Dhaka University och undrar hur sonen någonsin ska komma in i Dhakas medelklass anställningsbara del igen.

Jag, Tareq och Habib sitter tillsammans vid statyn. Vi väntar på ett samtal från en av Migrationsverkets experter. När han ringer meddelar han att informationen Tareq trott på - att han måste bli uppsagd för att kunna söka arbetstillstånd på nytt - inte stämmer.

Det är en varm dag i Malmö, snart tre år efter att de båda flyttade hit.

De diskuterar om det verkligen kommer fungera att flytta till en ny svensk stad, att få ett nytt arbetstillstånd beviljat, att den här gången verkligen få lönen och kunna börja betala av skulderna från kontraktet de köpte av Raton.

Habib avbryter när Tareqs tonfall är positivt. Glad att en av dem kommer lyckas lämna Malmö. Vi växlar över till svenska, som vi annars inte använder så mycket under intervjuerna, och Habib lägger handen först på sin egen bröstkorg, sedan på Tareqs.

- Du vet. Sakna mycket.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida