Roni Rezai var femton år för två månader sedan. Nu har Migrationsverket skrivit upp honom över 18-årsgränsen. Foto: Jens Christian / EXPRESSEN/KV LLSPOSTENRoni Rezai var femton år för två månader sedan. Nu har Migrationsverket skrivit upp honom över 18-årsgränsen. Foto: Jens Christian / EXPRESSEN/KV LLSPOSTEN
Roni Rezai var femton år för två månader sedan. Nu har Migrationsverket skrivit upp honom över 18-årsgränsen. Foto: Jens Christian / EXPRESSEN/KV LLSPOSTEN
sSverige och Afghanistan ingick i oktober ett avtal om återtagande av asylsökande som avslagits. Foto: Adrian Harlen / AP MINISTRY OF DEFENCEsSverige och Afghanistan ingick i oktober ett avtal om återtagande av asylsökande som avslagits. Foto: Adrian Harlen / AP MINISTRY OF DEFENCE
sSverige och Afghanistan ingick i oktober ett avtal om återtagande av asylsökande som avslagits. Foto: Adrian Harlen / AP MINISTRY OF DEFENCE

"Ska jag nu återvända?
Aldrig – inte levande"

Publicerad

För ett år sedan välkomnades de med öppen famn.

Nu är de landets mest uthängda folkgrupp.

Boendepersonal ska ha fått direktiv att spionera på barnen för att bedöma deras ålder.

I dag manifesterar människor runt om i Sverige mot skärpta asyllagar som drabbar tusentals ensamkommande afghaner.

En av dem är Roni Rezai. Han tänker inte lämna landet levande.

För två månader sedan var han femton år, bodde i ett familjehem och gick i högstadiet.

En dag fick Roni Rezai ett brev från Migrationsverket som sa att han var vuxen. Myndigheten hade skrivit upp hans ålder så att han kom över 18-årsgränsen. Familjen han bodde hos tog farväl, önskade lycka till och såg honom köras i väg.

Nu bor han i en ny stad i ett rum som han delar med tre män i trettioårsåldern. I dag ska femtonåringen som blev artonåring hålla ett tal vid en demonstration mot skärpta asyllagar och utvisningarna av afghaner.

En av arrangörerna, Sara Soleymanpur, har på nära håll sett hur inställningen till flyktingarna förändrats senaste året. Hon var en av de frivilliga hjälparbetarna som tog emot nyanlända hösten 2015 när rekordmånga kom till Sverige.

– Många afghaner som inte utvisas direkt eller som går under jorden kommer att behöva hjälp med tak över huvudet av frivilliga svenskar. Annars får vi ett samhälle med tusentals som lever på gatan, säger hon.

Möts av unga och gamla frivilligarbetare som arbetar långa pass

Ibland måste man resa tillbaka i tiden för att förstå hur vi hamnade här. I det här fallet behöver vi åka ett år tillbaka i tiden.

Först till sommaren 2015.

Hundratals flyktingar anländer till grekiska öar varje dag efter en svår resa över Medelhavet. Bilden på Alan Kurdi, pojken som spolades upp på en turkisk strand, blir symbol för den pågående flyktingkatastrofen. Få kan stå oberörda. Hjälporganisationer slår insamlingsrekord.

Sara Soleymanpur.Foto: Jens Christian / EXPRESSEN/KV LLSPOSTEN

I Sverige möts flyktingarna av unga och gamla frivilligarbetare som arbetar långa pass för att hjälpa de nyanlända med mat och sovplatser.

Flyktingkrisen engagerar hela Sverige. I slutet av september samlas en stor del av landets mest kända artister för en stödkonsert som samlar in 42 miljoner kronor till människor som flyr krig och förtryck.

– Det finns ögonblick som definierar en hel generation. Hur vi handlar i en viss specifikt situation som avgör hur historien ska döma oss. Om våra barn och barnbarn ska titta på oss och säga: Hur kunde ni låta det ske? säger Jonas Gardell till Expressen.

När trötta flyktingar kliver av tåg och bussar i Tyskland möts de av jublade människor med välkomstskyltar, applåder och vattenflaskor. ”Flyktingar välkomnas som rockstjärnor”, skriver SvD.

I Wien manifesterar över 20 000 människor för att visa sitt stöd. Många tycker att det är självklart att flyktingarna ska få komma hit.

Men snart blir mottagandet kaotiskt.

Antalet flyktingar som når Sverige fortsätter att öka. I oktober 2015 kommer 39 196 flyktingar till Sverige. De flesta från Syrien och Irak men afghanerna är också många. I november kommer 14 700 afghanska medborgare.

I en skola i Göteborg som gjorts om till transitboende går personal från ett HVB-hem i Skåne in för att hämta en ensamkommande afghan. Redan på receptionen trängs hundratals unga. Det ser ut som när fotbollssupportrar försöker knöka sig in mot ingången. Minus glädjen.

Det luktar frustration, ångest, tonårssvett och sorg.

HVB-hemmets personal går fram till en ung kvinna som jobbar på transitboendet. De berättar för henne att de ska hämta en kille. Runt omkring står tonårskillar med namnskyltar i neonfärg. Hon svarar att de har femhundra som väntar på placering. Sedan pekar hon mot ett rum dit de ska gå.

Där står en man och svettas okontrollerat med en bunt papper han inte verkar ha koll på. Listor med namn på de hundratals killar på transitboendet. Till slut hittar de killen som de letade efter. Han sitter och skalar en apelsin som han genast släpper när han får veta att han fått ett hem.

Innan de ska åka i väg med killen tittar de på hans papper och ser att raden om hälsoundersökning står tom. De frågar den svettande mannen om hälsokollen har gjorts. Den ska nämligen göras den första veckan, både för att utesluta smittsam sjukdom men också för att flyktingen kan behöva vård.

Den svettande mannen ser sig omkring. Sedan brister han ut i skratt. Han bara skrattar.

Familjen terroriserades av beväpnade grupper

Roni Rezai bor nitton dagar i Göteborg. De som kommer senare får vänta flera månader i de tillfälliga transitboendena. Efteråt flyttas han till Eslöv där han först bor på ett HVB-hem innan han flyttar in i familjehemmet, hos en familj med somaliskt ursprung. Han trivs och hinner rota sig. Han går i nian och har kompisar. Här får han mat och god sömn. Det enda han saknar är sin egen familj.

Roni Rezai minns uppväxten i Afghanistan. Han berättar om ett liv där familjen terroriserades av beväpnade grupper som hade kontroll över byn. Hur föräldrarna till slut inte såg något annat val än att fly. Hur flyktingsmugglarna höll honom och andra flyktingar i en lägenhet som han inte fick lämna i över en vecka, tills de kom och hämtade dem och körde till havet.

Roni Rezai delar nu hem med tre män i 30-årsåldern.Foto: Jens Christian /EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Han minns resan i gummibåt över fruktade Medelhavet. Båtfärden som är rena livslotteriet, där flera tusen flyktingar drunknat bara i år. Därefter resan i en överfull lastbil flera dagar genom Europa. Sjutton personer trycktes in i ett fordon med plats för fem personer. Oron över vart flyktingsmugglarna körde honom och de andra, att ha satt sitt liv i deras händer.

Han minns tågresan till Malmö. Sverige var precis som han tänkt sig. Ett land där man kan leva i lugn och ro. Studera. Ha en framtid.

I september 2015 har den flyktingvänliga opinionen stärkts rejält. Men på bara två månader ökar antalet svenskar som vill ta emot färre flyktingar med 29 procent. I december vill över hälften begränsa antalet flyktingar. Tjugo procent anger att de varken vill ha fler eller färre och nitton procent vill ta emot fler, enligt en opinionsundersökning från Ipsos. Under hösten rapporteras över femtio misstänkta attacker mot flyktingboenden. Vilket är fler än under de fyra föregående åren.

I oktober inträffar mer än en attack varannan dag. Det handlar om mordbränder, en kastad handgranat, skadegörelse och hot. Många HVB-hem för ensamkommande hålls hemliga för att skydda barn och unga som bor där.

Krav på stramare flyktingpolitik framförs. Flyktingarna är så många att det sägs leda till systemkollaps.

Fredagen den 23 oktober 2015 kommer regeringen och allianspartierna överens om en uppgörelse i migrationspolitiken. Flera lagändringar klubbas igenom för att bromsa antalet flyktingar och lugna opinionen.

De nya lagarna innebär bland annat att den flykting som fyllt arton år, inte har barn och som inte längre får vistas i Sverige förlorar rätten till boende och dagersättning från Migrationsverket. Dessutom införs tidsbegränsade uppehållstillstånd och en kraftig begränsning av möjligheten till familjeåterförening.

Bilden på Alan Kurdi, pojken som spolades upp på en turkisk strand, blir symbol för den pågående flyktingkatastrofen.Foto: / AP PHOTO COURTESY OF TIMA KURDI

Afghanska flyktingar förekommer allt oftare i artiklar om negativa ämnen. I början av 2016 pekas de ut för en rad sexuella övergrepp i både Tyskland och Sverige. Flera badhus skärper bevakningen på grund av ensamkommandes sexuella ofredanden mot flickor och kvinnor – och stor kritik riktas också mot det faktum att många ensamkommande ljuger om sin ålder för att öka sina chanser att stanna.

I slutet på januari attackerar omkring hundra maskerade personer ensamkommande i centrala Stockholm. På sociala medier är tonen mot de ensamkommande hård – de kallas bland annat "gatuslöddren”.

Och när gränskontroller införs på bland annat Kastrup, i januari, minskar antalet afghaner som kommer till Sverige radikalt. Alla som vill resa in i Sverige från Danmark måste visa ID-handlingar, vilket afghaner ofta inte har.

I mars 2016 åker Stefan Löfven till Bryssel för att prata om flyktingfrågan inför Europaparlamentet. Där beskriver han de månader Sverige tog emot 80 000 flyktingar med orden ”this brought our receptionsystem to the brink of collapse”.

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin försvarar åtstramningarna av flyktingpolitiken.

– Det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar.

Gör det möjligt att tvångsutvisa tusentals afghaner

Den 5 oktober i år möts den svenska och afghanska regeringen. Parterna skriver ett avtal som gör det möjligt att tvångsutvisa tusentals afghaner som inte får asyl och som vägrar lämna Sverige. Den afghanska regeringen kommer att öppna en särskild terminal på flygplatsen i Kabul där de europeiska utvisningsflygplanen ska landa med totalt 80 000 afghaner från hela EU.

Stefan Löfven.Foto: Nils Petter Nilsson

I första hand berörs några tusen afghaner i Sverige. Snart blir de fler när de som kom förra hösten nu får sina asylbeslut. Sverige är visserligen rikare än någonsin. Svenskarnas löner har aldrig varit högre och summan för totalt BNP har aldrig haft en bättre notering: 3731 miljarder. Arbetslösheten sjunker och långtidsarbetslösheten är den lägsta i Europa.

Men en enkät som TV4 nyligen gjort visar att tre av fyra kommuner påverkats mycket eller extremt mycket av flyktingvågen. Vissa skolor har tagit emot över hundra nya elever vilket tvingat lärarna att undervisa i korridorer. Bristen på personal är stor och utmaningarna stora. En del nya elever är analfabeter, andra är långt fram kunskapsmässigt.

Lördagens stora manifestation mot utvisningarna och de nya asyllagarna hålls i Stockholm, Malmö, Göteborg och flera andra städer.

Två av arrangörerna i Malmö är Sara Soleymanpur och Omid Mahmoudi.

– De här asyllagarna hade nog inte kunnat införas för två år sedan. Det hade ansetts vara rena SD-politiken. Nu diskuteras knappt migrationspolitiken, bara hur mycket man ska kunna begränsa rätten att söka och få asyl, säger Omid Mahmoudi som själv kom till Sverige som ensamkommande från Afghanistan och som varit ordförande i Ensamkommandes förbund.

På en gummibåt som denna tog sig Roni Rezai till SverigeFoto: Petros Giannakouris / AP

Ett exempel han nämner är en sjuttonårig afghan i Malmö vars ålder Migrationsverket nyligen skrev upp med två och en halv vecka, vilket Sveriges Radio nyligen rapporterat om.

– Jag tror att det här bara är början. I dag tittar folk åt andra hållet när afghaner svartmålas och massutvisas. Men när afghanerna är borta, då kommer andra grupper att stå på tur.

Sara Soleymanpur säger att hon har svårt att greppa allt som hänt det senaste året. Hon berättar att hon var på Malmö C tillsammans med andra hjälparbetare långt innan kommunen gjorde något. Där upplevde hon att myndigheter misstänkliggjorde de som ville hjälpa till.

– Regeringen och flera partier var snabba med att spela offerkoftor och bygga upp en hotfull bild av att Sverige var i fara. Varför använde de inte den folkliga kraft som fanns?

Omid Mahmoudi håller med.

– I Libanon är var tredje invånare flykting. Där skulle man kunna snacka systemkollaps.

Men är det inte en dålig jämförelse? Över hälften av flyktingbarnen i Libanon går inte i skolan, de bor i kåkstäder, libanesiska underrättelsetjänsten har sagt att varje försöka att ge flyktingar medborgarskap betraktas som en krigshandling.

– Det jag menar är att Sverige är ett rikt land och långt från den situation Libanon är i. Då blir det bisarrt att tala om systemkollaps.

Ni säger att myndigheterna var dåliga på att ta emot flyktingarna för ett år sedan. Var det inte ett tecken på att flyktingantalet var för stort?

– Jag jobbade på ett boende i Trelleborg då. Jag minns att vi hade tomma rum och att vi i personalen inte hade nåt att göra. Ändå lät myndigheter flyktingar bo på gatan. Jag såg det som signalpolitik.

Ni hjälpte flyktingarna och nu är de i en svår situation där de hamnar i ett ingenmansland och hotas med utvisning. Vilket ansvar har ni?

– Jag upplever att vi kämpar för att flyktingar ska komma in i samhället medan myndigheter i stället motarbetar det. Det är tydligt att barnkonventionen bara gäller svenska barn. Exempelvis är tillfälliga uppehållstillstånd helt inhumana. Kolla på Barn- och ungdomspsykiatrin, majoriteten är afghaner, säger Omid Mahmoudi.

Sara Soleymanpur ser inget alternativ.

– Folk drunknar i Medelhavet. Jag tror att vi svenskar kan skippa vissa bekvämligheter för att hjälpa extremt utsatta människor. Jag har sett de här ungdomarna brytas ner. Bli suicidala och utveckla posttraumatiska stressyndrom.

En av HVB-personalen som hämtade killen på det kaotiska transitboendet i Göteborg heter Dawan Raoof. Han är doktorand på Malmö högskola och forskar om ensamkommande.

Sara Suleymanpur med Roni Rezai.Foto: Jens Christian / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

– Det påminde om 1800-talet när överklassen hämtade upp mindre bemedlade barn.

Redan då märkte vi som jobbade med målgruppen, och även andra, att de myndigheter som skulle ta emot flyktingarna inte klarade det. Jag pratade med lärare som hade gråt i halsen.

Dawan Raoof säger att det som pågår är brutalt och inhumant. Unga killar som rotat sig rycks gång på gång ur sitt sammanhang. I väntan på utvisning. Han säger att om man förut hellre friade än fällde, när det gällde killarnas ålder, så gör Migrationsverket nu tvärtom.

– Det är som att det finns något självförhärligande i det. ”Vi kan inte hjälpa så många, vi kan inte rädda hela världen”. Nä, ingen har bett er om det.

Enligt Dawan Raoof, som jobbat på och varit föreståndare på HVB-hem, har Migrationsverket informellt gett socialtjänsten direktiv att boendepersonal ska göra åldersbedömningar, eftersom de är med ensamkommande på daglig basis.

Han har bland annat ett papper från en kommun där socialchefen skrivit en bedömning som han gjort om barnets ålder. Där står det att personen ”anses vara omogen och barnslig i sitt beteende, vi bedömer att han är mellan 16-17 år”.

Dawan Raoof.

– Hur kan en grupp människor behandlas så? Att de inte ens ska ha ett tryggt rum, en plats där de vanligtvis inte behöver uppge sin ålder och personliga historia. Inte ens där är de fredade. Inte ens där kan de veta om personalen frågar för att de är genuint intresserade eller för att skriva upp min ålder.

Att personal lämnar ut info om barnen bryter inte mot några regler. Men Dawan Raoof tycker att personalen bör skapa medmänskliga fickor i systemet, där man ser den andre som en medmänniska.

– Även om ungdomen ska utvisas bör hen behandlas med värdighet och inte behöva dokumenteras och övervakas i ett socialt rum som ska fungera som ett hem. På den nivån är det nu.

På Ensamkommandes förbunds lokal i Malmö har Roni Rezai satt på sig en vit skjorta inför fotograferingen till reportaget. Han har en allvarlig blick och blir ofta tyst när han får frågor som gör honom ledsen.

Hela världen har rasat över hans huvud sedan Migrationsverket skrev upp hans ålder, förklarar han.

– Jag kan inte fokusera på något. Det känns som om världen går sönder.

Nu bor Roni Rezai med tre män i trettioårsåldern som är ”väldigt annorlunda”, berättar han. Killar i "hans egen ålder" kan han inte umgås med längre. Han har inte längre någon som kan hjälpa honom att läsa och förklara vad som står i brev från myndigheter.

– Jag kan inte alls förstå den svenska regeringen. Afghanistan är ett av världens farligaste länder. Jag vill inte ens tänka på att behöva åka tillbaka och hamna i händerna på talibaner.

– Jag måste bevisa att jag är under arton och att Afghanistan inte är säkert, säger han.

Roni Rezai hoppas kunna studera och en dag hjälpa unga som är i samma situation som han. Sådana de vill skicka tillbaka.

Det finns bara ett, stort, problem. Det som är bra med Sverige är inte till för honom.

– Vad jag tänker om det? Vad ska jag säga…, säger han uppgivet och är tyst en stund.

Roni Rezai tittar ner på bordet framför sig.

– Efter allt jag sett i Afghanistan, efter allt jag såg under färden hit.. Ska jag nu återvända? Aldrig. Inte levande. I så fall kan jag lika gärna dö här.

En bit därifrån sitter flera killar och har svenskundervisning. På en skoltavla har några meningar skrivits upp:

”Jag är hungrig”. ”Hej. ”Jag har ont i huvudet”. ”Jag har ont i magen”.

 

Jens Christian och Federico MorenoFoto: Jens Christian / EXPRESSEN/KV LLSPOSTEN

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag