På plats. De kvinnliga lösdrivarna betraktades som en del av samhällets "bottensats" när de togs in på Citadellet för tvångsarbete. Nu har deras öden dramatiserats på samma plats. Foto: Leo Erdfelt
På plats. De kvinnliga lösdrivarna betraktades som en del av samhällets "bottensats" när de togs in på Citadellet för tvångsarbete. Nu har deras öden dramatiserats på samma plats.  Foto: Leo Erdfelt

Tonsättning av en angelägen historia

Publicerad

De "lösdrivande" kvinnor som togs in för tvångsarbete på Citadellet hade ingen anledning att sjunga. Nu har deras öden tonsatts och dramatiserats på samma plats. Martin Lagerholm ser en angelägen historia som är väl gestaltad men som behöver en bärande musikalisk idé.

Den politiskt genomsyrade musikteatern har alltsedan Bertolt Brechts och Kurt Weills dagar tjänstgjort som en utmärkt samhällsspegel och historielektion. Då handlade det om dekadens och nöd i 20-talets Berlin, i dag kan det röra sig om ett stycke mörk svensk socialhistoria från samma tid. Den nyskrivna musikalpjäsen "Bara en berglärka" beskriver den period då Citadellet i Landskrona utgjorde Statens Tvångsarbetsanstalt för lösdrivande kvinnor. För manus står den dramadebuterande författaren Eva F Dahlgren, som av en händelse stötte på några fotografier av de intagna kvinnorna när hon härom året arbetade med sin uppmärksammade bok "Farfar var rasbiolog". Musiken är skriven av de tidigare The Ark-medlemmarna Mikael Jepson och Jens Andersson och framförs av en kvartett under kapellmästare Christopher Dominiques ledning. Regisserar gör Öresundsteaterns Anders Kungsman, som härmed tar ett respektingivande kliv från småskaligt teaterarbete till konstnärligt och logistiskt bångstyrigt tältprojekt med hög svansföring.

Utifrån den dokumentation som finns tillgänglig har Dahlgren vävt samman några fiktiva levnadsöden, med den lösdrivande "berglärkan" Linnea Johansson (Miriam Forsberg) som dramatisk fixpunkt. Till tonerna av mässingskvartetten Wendstiernas festliga musik anno dazumal, och tillsammans med upprymda ortsbor i tidstypiska kläder, följer publiken de nyanlända och högljutt begabbade internernas väg från Kasernplatsen till Citadellet, där de historiska händelserna utspelade sig för mindre än ett sekel sedan. Under tre timmar får vi så följa Linneas öde som kulminerar med en bitter vårdnadstvist mellan den rigide anstaltsdirektören med fläckat förflutet (Per Ullberg) och hans maka (Eva Ekengren). Men det är i lika hög grad ett kollektivdrama, där den kvinnliga kören av demimonder, kopplerskor och ligistflickor stolt stärker sitt motstånd mot att anstalten också fungerar som ett slags rasbiologiskt forskningsinstitut med uppdrag att observera och klassificera vad man kallade samhällets "bottensats".

Det flesta av allkonstverkets många olika komponenter är fint sammanfogade i teatertältet, där den sceniska gestaltningen fungerar alldeles utmärkt på både manus-, regi-, scenografi- (Daniel Andersson och Kungsman), kostymör- (Lise Hadian) och ensemblesidan. Föreställningens svagaste kort är märkligt nog musiken, där den spretiga blandningen av skillingtryck, folkmusik och bluesrock väger alltför lätt i förhållande till uppsättningen som helhet. Här saknas en bärande musikalisk idé.

Öresundsteaterns satsning behöver vid en jämförelse med andra omfattande teaterprojekt ändå inte skämmas för sig, i synnerhet inte som man här berättar en historia vars angelägenhetsgrad knappast går att överskatta.

Martin Lagerholm

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag