Richard Prince: Cowboys & girlfriends (1992).
Richard Prince: Cowboys & girlfriends (1992).

Storstilade stick

Publicerad
Uppdaterad
Jenny Maria Nilsson besöker Statens museum for kunst i Köpenhamn och ser fotografier ur den kungliga kopparstickssamlingen.
Har ni älskat en undulat? Jag har, kanske är det därför jag rörs av den engelska konstnären Tacita Deans Död undulat-projekt. Svartvita, korniga fotografier skildrar en undulats liv och död; en ung kvinna pussar den, den sitter i sin bur på en gräsmatta och på sista bilden ligger den död med blommor omkring. Dean har inte själv tagit bilderna, hon fann dem i ett privatalbum, förstorade och gjorde konst av den stora kärlek som fanns till den lilla fågeln.
Vilken mängd bilder när Statens museum for kunst ställer ut sin fotografiska samling! Verken är från de senaste 50 åren, några få från 1920- och 40-talet. Bilderna är inte tagna av fotografer utan av konstnärer som ibland eller alltid arbetar med fotografi. Fem teman har bilderna sorterats i; form och experiment, uppbrott, aktion, att se världen och iscensättning.
Min vilja att se också dåligt fotografi upphör aldrig att förvåna mig. Kasst måleri är urtrist, men fotots anknytning till tid och verklighet ger betydelse. Misslyckande är det som får oss att tänka och jag har aldrig sett en fotoutställning som så obarmhärtigt avslöjar fotokonstens svagheter. Förvisso några styrkor också, men även om konstnärer inte måste veta vad de sysslar med så borde inköpare av konst göra det. Eller nej, inköparen har sitt konstvärldsspö att vifta med – den konst som hängs på väggen i prestigefyllda salonger blir viktig.
Men de aktuella bildserierna känns i flera fall daterade, i meningen omoderna. Danske Poul Gernes bad år 1969 några män och kvinnor sitta på en glasskiva för att sedan fota dem underifrån. Det är underliv och pungar som smetas ut. Även om konstnären avsåg en kritik mot konstnärsrollen så känns retoriken beroende av sitt tidsmässiga sammanhang. Bilderna från 60- och 70-talen skriver gärna en på näsan: Vi är revolutionära, vi är äckliga, vi gör som vi vill! Gärna, det men först ett rejält innehåll!

Revolutionsromantikerna är representerade, liksom teknikromantikerna, ett annat område där inflationen har varit hög. Teknik som en gång var ny och häftig verkar tom nu. Flera konstnärer har valt cool teknik som åldras snabbt framför faktisk fotografisk hantverksskicklighet.
Säkert var det nödvändigt. Det jag klagar på som konstnärliga svagheter kom ur uppgörelser med hämmande ideal. Konstfotografer är numera ofta de bästa teknikerna och de är fria att uppröra.
Pseudo-Longinus – pseudo för ingen vet vem han var – skrev under antiken om ’den stora stilen’: ”…som generell regel betrakta det som stort och äkta som i alla tider kan förnöja alla”. Ett besynnerligt och pretentiöst krav.
Ändå vet jag vad Longinus menade när han fann beständighet i somligas verk. Dansk fotos romantiker Per Bak Jensen, med sin oklanderliga förmåga och sitt egensinniga öga, får sina stadslandskap att känns eviga. Tidstypiska
Wolfgang Tillmans snapshots är humoristiska och hans uppriktiga intresse för verklighetens Beckett-stunder är oemotståndligt.
Lyckade är även den amerikanske konstnären Richard Princes bilder. De fotografier som ingår av honom i kobberstiksamlingen är sådana han approprierat – han har fotograferat av befintliga bilder från amerikansk populärkultur och reklam och signerat med sitt namn. En sådan bild slog rekordet vid Sothebys auktion och såldes för 3,14 miljoner dollar för några år sedan. Låter det absurt och fräckt? Det är det, Prince gör den amerikanska drömmen till dyr konst i eget namn via reklamfotot.
Utställningen pågår hela sommaren, missa den inte. Både för den ”stora stilen” och den ”lilla”.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag