Damien Hirst. Foto: All Over Press
Damien Hirst. Foto: All Over Press

Skönaste killen

Publicerad

Överallt denne Hirst! Jenny Maria Nilsson om engelsmannen som söker världsherravälde över konsten.

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love's Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection) - två blåskimrande lådor med varsin halv ko i - finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd.

Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp.

"Hvorfor?" frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, "hvorfor gør han på denne måde?"

Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

"För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan", skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt.

Picklade kor. Två blåskimrande lådor med varsin ko i. I mitten på Arkens nya Hirst-rum.Foto: Prudence Cuming
Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80- och 90-talen visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till Untitled, gav Hirst betraktarna verk som hette The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

 

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från "den geniale mannen med kontakt med det mystiska" till "den sköne killen med kontakt med det kommersiella" – och det säger givetvis en del om vårt samhälle.

Låter jag raljerande?

Det är jag, men representanter för båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade.

Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

 

Prickigt. Hirst ger detta verk titeln Foto: Anders Sune Berg
I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science: "Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet." Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation:Saint Bartholomew, Exquisite pain (2006), en skulptur i brons, och The four elements (Who's afraid of Red, Yellow, Green and Blue) (2005), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

 

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den McDonaldsifiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte.

Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös - men hur skulle det kunna ske? "Damien Hirst" är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

 

Jenny Maria Nilsson

kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag