Foto: Maria Nilsson Jenny
 Foto: Maria Nilsson Jenny

Offentligt kvarlämnade

Publicerad
Uppdaterad
Filosofen John Ruskin menade att människan inte är sanningsenlig i sina direkta ord, utan om vi verkligen vill veta något om ett samhälle bör vi studera dess konst. Det har Ruskin rätt i, för då ”det allmänna” väljer estetik förmedlar det även sitt kynne och sin ideologi. Konst i sig är inte alltid anmärkningsvärd, men mellan raderna finns alltid en berättelse om tid och människor värd att beakta.
Dunkers verksamhet förefaller krispigt välskött och utställningen om offentlig konst I allas ögon är inget undantag. 86 offentliga konstverk presenteras i en omsorgsfullt gjord film och dito bok. Vidare har det sammanställts brev, gamla och nya fotografier, tidningsartiklar och information kring konstverken. Helsingborgarnas gemensamma konstarv träder fram och det är roligt och spännande att få ta del av.
Tuppen är ett av de fulaste konstverk jag sett. Det tyckte också Malmös gatunämnd år1964 då de vägrade uppföra verket som avtalat; ”… har icke kunnat underlåta att uttala, att den icke känner sig övertygad om att verket har sådana förtjänster att den bör sättas upp i den föreslagna miljön”. Konstnären Palle Pernevi kände sig kränkt och Tuppen hamnade inte som planerat i Malmös Rörsjöpark utan i Vikingsbergsparken i Helsingborg, där Estetiska nämnden var nytänkande och föll för dess kantiga, osköna sårbarhet.

Då kungahuset vid förra sekelskiftet erfor att Magnus Stenbock skulle tillägnas en riddarstaty, något som varit strikt reserverat för kungar, lät de upprört meddela att denna slags staty borde vara förbehållen ”mänsklighetens utomordentliga välgörare och överlägset ädla och snillrika andar som kallas kungar och inte resas över sådana struntpersoner som på sin höjd gjort sådant som räddat landets självständighet.”
Ganska magstarkt!
Den rika flora av anekdoter som I allas ögon bjuder på; skrädderiförbundets upprördhet över sjavigheten hos August Palms kavaj, att Gösta, 14 år, som sedan blev polis fick 2:50 kronor i timmen när han stod modell för Lekande ungdom – vår historia ligger inbäddad i den typen av triviala detaljer.
Genusvetarna har verkat i Ruskins anda och bedrivit maktanalys av hur och vilka det är som tillåts förkroppsligas i det offentliga rummet. I princip har det varit män, män och män som bestämt och skapat det som syns på allmänna platser.
De konkreta avbilderna, byster, andra namngivna personminnesstatyer och krigiska monument tillhör herrarna medan det offentliga rummets kvinnliga närvaro företräds av lekfulla flickor, yppiga kvinnor, gudinnor, sjöjungfrur, mammor, metaforiska avbilder av en ”typ”.
Nog har den manliga blicken gällt, men det känns coolare att tillhöra det kön som avbildats i form av jaktgudinnan Diana än det som representeras av konsul Nils Persson.

Kandelabern på Stortorget tändes första gången på julafton år 1859 och hålls för Helsingborgs äldsta offentliga konstverk. Av en slump träffar jag Rut, vars ord illustrerar hur offentlig konst knyter ihop människors minnen med platser.
Rut är inne på sitt nittionde år, hon berättar hur hon och ungdomskärleken August mot slutet av 30-talet stämde träff vid kandelabern, ”men vi gifte oss aldrig!”.
Hon berättar att August flyttade till Stockholm och dog där.
– Numera är vi lika, jag och kandelabern, säger hon.
– Hur då? undrar jag.
– Kvarlämnade från en annan tid, men det är allt och allas öde.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag