Foto: Partenheimer Benedikt
 Foto: Partenheimer Benedikt

Myt och mästerverk

Publicerad
Uppdaterad
Två av Eve Sussmans och The Rufus Corparations filmer på Lousiana.
Jenny Maria Nilsson tog sig över Sundet och hamnade i ett italienskt 60-tal à la Fellini och Rosselini.
Vilket belopp tror ni Eve fordrar för att öka min närvaro i filmen så att jag förekommer lika mycket eller mer än skådespelaren Jeff Wool?” skriver Walter Sipser i ett brev ställt till Ms Mahoney, konstnär Eve Sussmans producent.
Sipser spelar Diego Velázquez i Sussmans film 89 sekunder på Alcázar. Han deltar även i Sabinskornas bortrövande och det är i den filmen han nu vill öka sin förekomst.
Louisiana rymmer utan vidare gulliga dagisgrupper ätandes medhavd matsäck intill skarp, ibland svår konst. Amerikanska Eve Sussman är inte svår utan lätt, hon kallar sig ”skulptör som gör film” och ställer ut under vinjetten Louisiana Contemporary. Ihop med The Rufus Corporation, ett band av skådisar, artister, dansare och musiker, har hon skapat ”89 sekunder… ” och ”Sabinskornas bortrövande”. Även fotografier från filmerna ställs ut och två montrar försedda med bilder, texter, kvitton och brev som på något sätt är kopplade till produktionen finns med – Sipsers brev återfinns i den ena montern. Verkens tillblivelse är så en del av utställningen.
”Las Meninas”, Velázquez mästerverk från år 1654 som 89 sekunder på Alcazar är en iscensättning av, är ett förunderligt meta-självporträtt. Velázquez står till vänster för betraktaren medan den sexåriga infantan (spanska prinsessan) Margarita och hennes uppvaktning fyller resten av rummet. Filosofen Michel Foucault skrev en inflytelserik konstteoretisk text om hur verket bryter det gängse seendets makthierarkier och att varje betraktare hamnar i de avmålades position. Filmen är en tolv minuter lång tagning där Velázquez frysta ögonblick får liv. Sussman har lyckats överföra den hypnotiska, mumsigt dova stämningen som finns i målningen till film. Det har lagts mycket tid på rekvisita, viljan till exakthet är respektingivande och jag tror alla som sett den här filmen älskar den.

Sabinskornas bortförande bygger på en myt som figurerat under hela världshistorien, den återges bland annat i Jacques-Louis Davids målning The Intervention of the Sabine Women från slutet av 1700-talet men ligger också till grund för en av Hollywoods mest framgångsrika musikalfilmer, Seven Brides for Seven Brothers från 1954.
Sussmans film är en opera som hålls ihop av en genomsyrande sinnlighet och ett enastående soundtrack. Estetiken är italienskt 60-tal – tänk Fellini – men det är Rossellinis erotik som råder, ingen kunde som han ladda scener med ”under-ytan-sexualitet”, och i Sussmans film, bland män som påminner om unge Marcello Mastroianni och kvinnor som liknar Pier Angeli, går känslan av vibrerande driftsliv igen.

Allt fler konstnärer och verk undersöker vårt kulturella arv, den förlamande föreställningen om att konst och arkitektur ska fungera som en spjutspets mot framtiden och vara ständigt gränsöverskridande och nyskapande verkar ha runnit av.
Sussman undersöker ett gammalt ”rum” och en antik legend, kanske finns det bara ett visst antal berättelser som vi är dömda att återkomma till?
Walter Sipser är snygg, jag vet hur han ser ut och han förekommer en hel del i Sabinskornas bortrövande. Hur rivalen Jeff Wool ser ut vet jag inte, så om Sipser hittade rätt summa att muta Sussman med är för mig okänt.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag