FRÅN VERKSTADEN. En av Jeff Koons ballonghundar, här i magenta, gick i fjol för 58 miljoner dollar på Christie´s. Den var orange. Även ballonghundarna är tillverkade av skickliga yrkesmän - inte Koons. Senare i höst visar Moderna Museet i Stockholm "Skulptur efter skulptur" (11/10-18/1) där Koons ballonghund ingår.FRÅN VERKSTADEN. En av Jeff Koons ballonghundar, här i magenta, gick i fjol för 58 miljoner dollar på Christie´s. Den var orange. Även ballonghundarna är tillverkade av skickliga yrkesmän - inte Koons. Senare i höst visar Moderna Museet i Stockholm "Skulptur efter skulptur" (11/10-18/1) där Koons ballonghund ingår.
FRÅN VERKSTADEN. En av Jeff Koons ballonghundar, här i magenta, gick i fjol för 58 miljoner dollar på Christie´s. Den var orange. Även ballonghundarna är tillverkade av skickliga yrkesmän - inte Koons. Senare i höst visar Moderna Museet i Stockholm "Skulptur efter skulptur" (11/10-18/1) där Koons ballonghund ingår.
I VERKSTADEN. När amerikanska Vanity Fair i somras skildrade Jeff Koons tog fotografen Annie Leibovitz denna bild från Koons "verkstad". Tjogtals Koons-anställda är dagligen i full färd med att framställa - Koons.I VERKSTADEN. När amerikanska Vanity Fair i somras skildrade Jeff Koons tog fotografen Annie Leibovitz denna bild från Koons "verkstad". Tjogtals Koons-anställda är dagligen i full färd med att framställa - Koons.
I VERKSTADEN. När amerikanska Vanity Fair i somras skildrade Jeff Koons tog fotografen Annie Leibovitz denna bild från Koons "verkstad". Tjogtals Koons-anställda är dagligen i full färd med att framställa - Koons.
HIRST? Nej, Du Rose. Damien Hirsts berömda signaturverk "For the love of God" är inte gjort av Hirst, den är ritad och fullbordad av Jack du Rose, självlärd juveldesigner.HIRST? Nej, Du Rose. Damien Hirsts berömda signaturverk "For the love of God" är inte gjort av Hirst, den är ritad och fullbordad av Jack du Rose, självlärd juveldesigner.
HIRST? Nej, Du Rose. Damien Hirsts berömda signaturverk "For the love of God" är inte gjort av Hirst, den är ritad och fullbordad av Jack du Rose, självlärd juveldesigner.

Conny C-A Malmqvist: tillbaka till det förflutna

Publicerad

Vad är en konstnär i dag? En beställare - som Koons eller Hirst - eller ett kreativt geni? PR-snille eller gudabenådad artist?

Conny C-A Malmqvist om hur begreppet ändrat innebörd: tillbaka till det förflutna!

KAOS OCH ORDNING 2

Jeff Koons, Damien Hirst och andra konceptuellt orienterade konstnärer är egentligen inga konstnärer.

De liknar mer den välbeställda och kulturella överklass som verkade före det moderna konstbegreppet etablerats i slutet av 1700-talet. Dessa herrar gav konstnärer i uppdrag att skapa konstverk utifrån sina egna önskemål. Det var inte ovanligt att beställarna bestämde hur många som skulle finnas på målningen, deras placering, format och färgskala.

Och det var herrarna som bestämde om slutresultatet var förenligt med deras önskemål.

Allt detta verkar kanske horribelt för oss. Ska inte en konstnär stå fri?

Men detta var en tid då det inte fanns konstnärer i vår mening. Konstnärerna var ett sorts hantverkare som arbetade i verkstäder, organiserade i skrån, eller exempelvis hos en adelsman eller kunglighet, vilka fungerade som mecenater.

Konstnärerna arbetade ofta i ett arbetslag. Det gällde att få the work done. Utbildningen i verkstäderna sträckte sig över många år och reglerna för verksamheten var stränga. Inte minst kyrkan såg till att reglerna följdes.

Här handlade det inte om att släppa några kreativa impulser fria.


Kreativitet och originalitet motarbetades. I konstverkstaden tog mästaren emot beställningar, inte bara av målningar utan även grindar och järnspisar - alltså det vi i dag förknippar med industrihantverk.

Här ser vi likheterna mellan konstnärer som Koons och Hirst och den förmoderna tidens konstbusiness.

Dessa konstens superstars går till skickliga hantverkare som utför deras beställningar. De är några av världens högst betalda superstjärnor på konstscenen - paradigmexempel på vår postmoderna tids idealkonstnärer. De är beställare av konst, precis som adelsmännen, kyrkan och rika borgare var förr.

Skillnaden är att Koons och Hirst betraktar sig som upphovsman.

Det är de som cashar in.

Deras signaturer gör objekten tusentals gånger dyrare än vad de skulle varit utan signatur. Och själva skulle de aldrig klara av att skapa sina konstverk, lika lite som adelsmännen i den förmoderna tiden. Det kräver en stor hantverksskicklighet som de själva saknar.

Damien Hirsts diamantprydda dödskalle med titeln "For the love of God" är en beställning av Hirst. Den är designad av Jack du Rose och tillverkad av professionella juvelerare i London.

Och Koons ballonghund - som gick för 58 miljoner dollar på Christie's 2013, och som kommer att visas på Moderna museet i Stockholm i höst - är även den tillverkad av skickliga yrkesmän.


Denna postmoderna konstnärstyp som Koons och Hirst är exempel på utgör ett brott mot den klassiska konstnärsrollen, enligt vilken konstnären skapar med sina egna händer - nästan som i trans, utan att själv veta vad hon eller han kommer att uttrycka. Konstnärerna med rötterna i romantiken sågs som "förtrollade" - det var det kreativa geniet som verkade i dem.

Men innan konstnären blev konstnär med stort K på 1700-talet, så var kreativitet och originalitet något dåligt. Och konstnärens sociala status var inte mycket högre än en snickares eller skomakares. Konstnärens själ räknades liksom inte. Han hade begränsade möjligheter men faktiskt också ett litet intresse av att uttrycka sig själv.

På 1700-talet gör sig konstnären fri från de fasta regelsystem som han underordnat sig. Geniet, den fria kreativa konstnären gör entré på konstscenen samtidigt som kapitalismen breder ut sig.

Konstnärerna börjar producera på en marknad. Det bäddar både för frihet och en ofrivillig fattigdom som får ett slags romantiskt skimmer över sig. Visserligen helt oförtjänt, eftersom misär och olycka ofta drabbade de som kom från enklare förhållanden och som inte lyckades rosa marknaden.


Men kreativiteten - i form av regelbrott och vildsinta infall - skapande nya -ismer.

När jag tänker på konstnärer och kreativitet så ser jag framför mig Picasso, Matisse, eller en Jackson Pollock. Och jag är säkert inte ensam om det. Konstnärer som gjort nyskapande, provokativ konst med chockverkan. I deras ateljéer ligger färgtuber, dukar, vinflaskor och skräp huller om buller.

Nu är inte alla konstnärer lika kreativa och alla har inte lika rörigt i sina ateljéer.

Bilden är en schablon som är en del av konstnärsmyten, där kreativitet är en gudagåva.

Många konstnärer arbetar fortfarande utifrån detta romantiska konstnärsideal, men många har börjat tillämpa det förmoderna konstbegrepp som - parat med reklamvärldens postmoderna smartness - skördar stora triumfer.

Vi lever i en cynisk tid. Den romantiska konstnärsmyten betraktas av allt fler som just en myt. På konsthögskolorna lär man ut eget företagande och hur man säljer in sig själv.

Naturligtvis kan de unga konstnärerna ikläda sig den romantiska konstnärsrollen, och framstå som bohemer och outsiders. Men de vet att det är en roll de spelar, och de vet att kreativiteten och konstnärliga framgångar är en kombination av hårt arbete och tur i det genetiska lotteriet. Sen gäller det att jobba hårt och nätverka för glatta livet. Och har man pengar kan man låta andra utföra hantverket.

 

Fotnot. Första delen av KAOS OCH ORDNING publicerades i måndags: "Bara två kan skapa så" - läs på kvp.se/KULTUR

Conny C-A Malmqvist
Conny C-A Malmqvist

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag