Daria tog strid mot sin arbetsgivare, vann och fick 46 000 kronor i ersättning. Under tiden som processen pågick bodde hon på en kompis soffa, medveten om att hon kunde få sparken. Foto: Robban AnderssonDaria tog strid mot sin arbetsgivare, vann och fick 46 000 kronor i ersättning. Under tiden som processen pågick bodde hon på en kompis soffa, medveten om att hon kunde få sparken. Foto: Robban Andersson
Daria tog strid mot sin arbetsgivare, vann och fick 46 000 kronor i ersättning. Under tiden som processen pågick bodde hon på en kompis soffa, medveten om att hon kunde få sparken. Foto: Robban Andersson
Efter att Joynul i en handfull sammanhang ha sagt emot lönesystem och hyresordningar som kompisar drabbas möts han av total isolation. Foto: Robban AnderssonEfter att Joynul i en handfull sammanhang ha sagt emot lönesystem och hyresordningar som kompisar drabbas möts han av total isolation. Foto: Robban Andersson
Efter att Joynul i en handfull sammanhang ha sagt emot lönesystem och hyresordningar som kompisar drabbas möts han av total isolation. Foto: Robban Andersson
Daria flyttade till Malmö när hon kom in på en serietecknarskola. Här skildrar hon sin arbetsmiljö. Foto: Robban AnderssonDaria flyttade till Malmö när hon kom in på en serietecknarskola. Här skildrar hon sin arbetsmiljö. Foto: Robban Andersson
Daria flyttade till Malmö när hon kom in på en serietecknarskola. Här skildrar hon sin arbetsmiljö. Foto: Robban Andersson
Ägaren av Häng bar har en restaurang som heter Curry Kitchen. Foto: Robban AnderssonÄgaren av Häng bar har en restaurang som heter Curry Kitchen. Foto: Robban Andersson
Ägaren av Häng bar har en restaurang som heter Curry Kitchen. Foto: Robban Andersson

Daria tog strid – fick rätt mot arbetsgivaren

Publicerad

MALMÖ. Efter en tid som servitris på Malmörestaurangen inser hon att hudfärgen avgör vilken timlön man får.

Daria bestämmer sig för att ta strid.

I samma del av stan försöker Joynul, med andra metoder, få svartjobbarna att säga ifrån.

De lagar vår mat, serverar vår öl, torkar våra bord.

De jobbar långa pass för småsummor.

De är helt beroende av chefens goda vilja.

De är krogarbetarna som nu säger ifrån.

I tre reportage berättar Kvällspostens Johanna Karlsson om livet längst nere på botten av den svenska arbetsmarknaden.

i dag: Så fick servitrisen Daria rätt mot sin arbetsgivare.

Om du springer tvärs över Bergsgatan, bort från Möllevångens restaurangkluster, hamnar du ändå vid ett nytt restauranghörn. Ett orange- och grönpyntat indiskt kök möter dig när du vikt av mot Södra Förstadsgatan.

Det är här Joynul försöker dölja sin andfåddhet. Han sitter i ett omklädningsrum. Bakom kassan, bortom köket, bredvid personaltoaletten. Ute bland lunchgästerna frågar klungan efter honom. Tre killar, han känner dem bara till namnet, vet att de jobbar i kök på indiska restauranger, precis som han själv gjort förut. Personalen ligger lågt.

– Joynul? Nej, honom har vi inte sett.

 

•••

 

25-åriga Daria vet ingenting första gången hon besöker Häng Bar på det lilla hörnet bakom Möllevångstorget. Hon är roadie till ett punkband från Barcelona och med på en Europaturné. Häng Bar är en mötespunkt för punkintresserade. En bar övertagen av ägaren till en indisk restaurang och som delar personal med ägarens andra ställe.

Häng Bar växer och växer och låter musikentusiaster leva ut sina bokningsdrömmar. Svenskar i dreadlocks står i baren, bangladeshier på tillfälliga eller nyvunna visum jobbar i köket och dörren.

Men Daria är också en ung Polenboende mekaniker med ögonen på nya städer dit det är möjligt att flytta. Där det finns gratis utbildningar och möjligheter att hyra ett rum.

Kanske kan Malmö erbjuda en enkel lösning?

 

•••

 

Lunchströmmen ringlar över restauranggolvet. Ändå tar sig en av servitörerna tid. Springer irriterat bakom kassan och sliter upp dörren till omklädningsrummet.

– Vi kan inte bli indragna. Kunderna märker. Du måste gå.

Han leder Joynul ut genom en bakdörr in i trapphuset. I sönderriven tröja från Tiger ser Joynul sig omkring. Är killarna kvar? Härifrån kan han åtminstone ta sig utomhus, uppåt gatan. Kanske är det bäst att springa? Joynul stannar inte förrän han når Malmö sjukhus akutmottagning i en rund färgglad byggnad.

– Kölapp, säger receptionisten trött. Hans tröja kommenteras inte. Han hade varit så stolt över den där tröjan när han köpte den. Dyr. Från en svensk butik.

Joynul låser in sig på akutens toalett. Får upp sin mobiltelefon. Men vem ska han ringa?

 

•••

 

Daria har arbetat som cykelbud och cykelmekaniker i Warszawa innan hon börjat hänga i Barcelona, följa med punkband Europa runt.

När hon kommer in på en serietecknarskola i Malmö öppnar sig en ny värld. Hon flyttar till Sverige. Orienterar sig i lokala autonoma vänsterkretsar. Nu behöver hon bara ett jobb, en månadshyra är det enda hon har med sig. Just på det gamla punkstället hon besökte sin första gång i Malmö har någon ett tips. Ägaren till Häng Bar har en till restaurang runt hörnet, restaurang Curry Hut.

Som erfaren servitris kan hon snabbt få jobb där. En snabb fråga till ägaren får svaret att bra, du börjar i morgon.

Ovanpå Häng Bar ligger en lägenhet. Här kan Curry Hut och Häng Bars arbetare lätt få bostad genom chefen. Extralägenheter kopplade till arbetsplatsen hjälper arbetsgivaren att kunna erbjuda ett helt paket. Men också att kunna kontrollera paketet.

Det är för den här lilla lägenhetens skull Joynul just jagats. Just den här dagen har fyra arbetare kastats ut på från lägenheten, efter att ägaren bestämt sig för att hyra ut hela stället till en student i stället.

De vräkta har ringt Joynul. Som kommit för att protestera. Han har blivit ditkallad för att arbetarna identifierar honom som en hjälpare i den svarta restaurangvärlden. Men plötsligt ser han sig själv våldsamt bortjagad från platsen av en klunga han bara känner till namnet.

Att Joynul sprungit förbi andra indiska restauranger och försökt gömma sig i dem är symptomatiskt. Så liten blir världen när en hel bekantskapskrets beror på några restaurangägares makt att de små krogarna ringar in hela livet. Varje flyktväg leder till ännu ett kök.

Att klungan också består av arbetare från samma bransch som han själv, de vräkta killarna och de allra flesta han känner är lika typiskt. Samma personer du försvarar som också kommer be dig att sluta bråka. När du blivit en hjälpare i restaurangvärlden är du ett generellt hot mot ordningen.

 

•••

 

Daria börjar sitt arbete och kommer in i att gå dit varje dag. Vilken tid hon slutar om dagarna vet hon aldrig förrän chefen plötsligt säger "du kan gå nu" eller "du stannar till tolv".

Arbetsspråket är en blandning av svenska, engelska och bengali. Ingen pratar med varandra men hon härmar hur övrig personal arbetar för att lära sig. Det tar en vecka för henne att komma närmre övrig personal och kunna få lite information.

Hur länge jobbar vi egentligen om dagarna?

Vem jobbar när?

Vad är vår rangordning sinsemellan?

Vad tjänar vi?

Det visar sig att restaurangen har ett helt eget system hon behöver plugga in. De börjar gå rundturer i krogens hörn och vrår.

– Vad vill du veta? Titta på den här ventilationen, den fungerar inte. Vi kokar härinne. Vet du hur vi gör för att det inte ska upptäckas i en kontroll?

Daria börjar inse att hon inte är den enda som alltid äter i restaurangen och aldrig någon annanstans. En vanlig månad har hon 400 över efter hyra. Ett sådant ekonomiskt tillstånd normaliserat på restaurangen där det friskt bjuds på mat till hungriga arbetare. Chefen är snäll när det gäller små saker. Så snäll att personalen känner tacksamhet. "Ta en öl efter jobbet, det är okej". Stora saker vägrar han däremot att prata om.

Ju mer intresserad Daria ser ut att vara, desto mer information anförtros hon. Ett garnnystan rullas ut. Kollegan fortsätter viska:

- Har du insett vad du tjänar än? Antagligen 45 kronor, som jag började på. Jag får 50 nu för nu har jag jobbat här i tre år.

Nej, Daria vet inte än. Första gången hon får lön sticks hon till en bunt sedlar. Fortfarande har inga kontrakt eller arbetstider diskuterats.

Genom att dividera förstår hon att hennes startlön är 50 kronor i timmen. Varför startade hon högre upp än nivån kollegan pratade om?

 

•••

 

Joynuls ser plötsligt fest efter fest passera som Facebookevents. Utan att han själv bjudits in. Han har alltid pratat mycket, märkts, tagit plats. Men nu – efter att han i en handfull sammanhang ha sagt emot lönesystem och hyresordningar som kompisar drabbas –- möts han av total isolation.

Plötsligt är andra Malmöbangladeshier rädda att hälsa på Joynul på gatan. Han flyttar. Slutar gå ut så mycket.

Ett par arbetare hör av sig och vädjar till honom att inte bråka mer. Trots att de egentligen tycker att Joynul har rätt. Ytterligare en kategori kontaktar honom bara när de söker just en hjälpare.

 

•••

 

Det är när en svensk kille börjar jobba som Daria förstår hudnyanstrappan. Hon gör den nya killen sällskap hem efter jobbet. De har båda fått veta att den svenska tjejen i kassan tjänar 60 kronor i timmen, hennes kolleger med bangladeshisk bakgrund 45 kronor i timmen.

Den nya killen är svensk med färg från en indisk förälder. Själv är hon polsk. Europé med vit färg men utan språket och passet. Var i trappan kommer de två att placeras?

Ingen av dem har fått en timlön nämnd. Men Daria använder miniräknaren och den nya killen tjuvkikar vilket nummer chefen dividerar antalet timmar med innan han räcker över sedlar. Det ger deras siffror.

Killen får 55 och Daria 50.

Så ser startsträckorna ut.

Daria och killen bestämmer sig för att börja ringa runt till olika fack. Men Daria gör också något annat. Försiktigt börjar hon fota av allt som händer i restaurangen och teckna av i stora block med bilder. "Wage Slaves" döper hon sitt första seriehäfte till.

Under tiden möter kollegan stora ögon från Hotell- och Restaurangfacket som inte hanterar arbetare utan kontrakt. Via punkvärlden leds Daria i stället till syndikalistfacket Malmö LS.

Kvällsposten har i veckan skrivit om en liten restaurang som säljer arbetstillstånd men inför arbetarna skryter om sin närhet till advokater - eftersom de är ett näste för Malmö tingsrätts besökare. Sedan om ett litet obeskattat paradis som fått sitt alkoholtillstånd indraget efter att ha använt åtskilligt med gratis arbetskraft men som inför arbetare skryter om sin närhet till journalister - eftersom de är grannar med Sveriges Radio.

 

•••

 

I samma anda skyddas Häng Bar och Curry Hut av sin närhet till punkscenen. Färgade dreads tar emot, sköter Facebooksidan, bokar spelningar. Att Häng Bar anses ha ett kulturellt värde hindrar den svenska delen av personalen från att klaga, menar Daria.

– Häng Bar är ägarens baby. Hans lilla diamant. Det är också mer status att jobba på Häng Bar än på Curry Hut. Svenskar vill jobba där och folket där älskar chefen, säger Daria.

Den svenska personalen, som är överst i trappan, kan få gratisöl till sina vänner men aldrig fasta kontrakt. Och i viss mån gäller samma sak den bangladeshiska personalen, som ser ägaren som nyckeln till att klättra högre.

– De i köket lever med drömmen att vi kommer ha det bättre en dag och om inte kommer i alla fall våra barn få det bättre. De ser att de kan gå från diskare till kock om de visar tålamod och tror de ska få vidare promotion och det är något som aldrig någonsin händer.

För publiken bidrar den oorganiserade arbetsgången till ställets atmosfär.

– Jag antar att de som inte vet om våra villkor tänker att chefen är en cool barägare som låter punkare ha sina spelningar där. De som vet kanske försvarar det med att han antagligen inte har råd med riktiga löner. De förstår inte hur bra hans ställen går.

 

•••

 

En av Darias teckningar får spridning genom ett band som valt att flytta en spelning från Häng Bar när de hört talas om arbetsvillkoren. En diskussion börjar föras i kretsarna som hänger på Häng Bar.

Under tiden tar Kvällsposten kontakt med en av Häng Bars kockar som just slagits för att börja få skatta på sin inkomst. Lösningen blir att han får skatta direkt på sina 40 kronor i timmen och få ut resten. Som så många andra söker han kontakt med Tidningsbärarna för att via utbärning av tidningar kunna väga upp villkoren han jobbar för dagtid. Någon pågående lönediskussion har han inte hört talas om.

Daria samlar Curry Huts arbetare i köket. Berättar att hon är med i facket och kommer skicka ett brev till restaurangägaren med sina krav. Hon säger att hon förstår om de andra inte vågar stå bakom brevet. Antingen för att de genom familjeband, visumproblem eller andra former av beroenden står för nära ägaren. Eller för att de inte tror på att protestera.

Men att hon ändå tänker försöka få igenom nya villkor för alla.

Hennes kolleger nickar tyst. Efteråt tar en av köksarbetarna Daria åt sidan.

– Du gjorde ett misstag som berättade. Nu kommer de tävla om vem som först skvallrar för chefen och därmed kanske får fördelar.

 

•••

 

Joynul har ett nytt liv sedan han började hjälpa kockar till höger och vänster. Han har kvar sina många vänner i stan. Men med ett nytt rykte som skugga. Han är nu känd som en bråkstake.

– När jag kom till den där lägenheten för att säga emot tänkte jag inte att jag gjorde något extremt. Men det fick en stark reaktion. Likadant blir det när någon tar upp frågan om lönerna på restaurangerna. Alla verkar rädda att prata om det här.

Men de allra mest desperata fortsätter att ringa honom.

De ber om en plan. Vad som helst. Han blir en av få hjälpare den skånskbangladeshiska communityn känner. Det är en roll som inte är lätt att hantera.

– Ibland tänker jag att jag ska börja ta betalt. Jag börjar tänka ut en timtaxa att kräva. Men jag vet inte vem jag blir om jag gör så?

Daria sitter på Sibylla på Möllevångstorget. Hon har packat.

– Jag har lämnat min lägenhet. Flyttat in hos vänner där jag kan bo gratis. För jag kommer antagligen förlora jobbet.

Hon ville att den fackliga förhandlingen om henne själv skulle bli ett exempel, någon sorts fix för hela systemet. I stället får hon föra den som enskild konflikt. Och chefen förklarar för resten av arbetarna att Daria måste sluta på grund av problem med det svenska personnumret. Dessutom flyttar hon till en soffa och är utan eget arbete.

 

•••

 

Så hålls förhandlingen. Daria blir förvånad när chefen anländer, för han kommer inte ensam. Med sig har han Häng Bars huvudbartender och marknadsförare i långa ljusa dreadlocks.

Chefens vistelse i punkkretsar har lärt honom användbara repliker för ett besök på syndikalistfacket i Malmö. Så restaurangägaren – som låter migrantkockar skatta på sina 40 kronor i timmen när de tigger om att slippa helsvart lön – inleder glatt:

– Vad ska ni göra på första maj?

Hans medföljare, bartendern från Häng Bar, småpratar i stället direkt med Daria om gemensamma vänner de möjligtvis har. Facket byter ämne och kräver 46 000 kronor för utebliven lön och uteblivna försäkringar. Utan invändningar går restaurangägarsidan med på beloppet och lägger upp en delbetalning.

Daria vinner inte bara mot migrantarbetares chef. Hon vinner också mot en dreadlock.

"Är det så att hon vunnit har jag inget att tillägga" sms:ar Darias forna svenska kolleger när vi försöker få dem att kommentera förhandlingens resultat. Ingen av den övriga svenska personalen har gjort något för restaurangernas arbetsvillkor sedan Daria slutade. Inte heller kontaktat henne.

Själv säger Daria:

– Jag kände mig inte superhappy när jag fick alla pengarna, jag kände mig ledsen. Vad händer med resten av människorna? Vad är nästa steg?

 

Läs också: Ägaren: "Alla har lön enligt kollektivavtal"

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag