Hanna Höglund om sann operakonst i Zémire och Azor på Kungliga operan.
Tänk att det var till Tensta man skulle åka för att få årets hittills bästa operaupplevelse.
På kulturhuset Tenstaträff spelas nämligen en nytolkning av den exotiska 1700-talsbuffan Zémire och Azor så fint att jag måste torka en tår.
Med ett team bestående av Kungliga operan- och Operahögskolefolk och den lokala Elinsborgsskolans sjätteklassare har Tensta nu en svensk motsvarighet till brittiske körledaren Gareth Malone och hans unga, oerfarna sångare från Glyndebourne-operan Night Crew (på Svt i vintras).
Det är bara att gratulera.
Det hade ju kunnat gå annorlunda, kännas påklistrat ("Finkultur till förorten!") eller som ett sätt att samla billiga kulturkreddpoäng.
Men precis som med Stadsteaterns Skärholmen-scen för barn och Folkoperans Rinkebyprojekt Shit också! från 2007 blev det bra - här med fantastisk kostym som viktig anledning, signerad Anna Kjellsdotter, och en mask- och förklädnadsglädje (Karin Kandell) som lånat det bästa från Ingmar Bergmans Trollflöjt. Lägg därtill ett magiskt scenrum som med mycket små medel (Jan Edlunds tygsjok) skapat djungel av ingenting, och man är tillbaka i barndomens kojbyggen under skrivbordet innan man hunnit säga "Papageno".
Zémire och Azor är ett sagospel ursprungligen skrivet av de mindre kända men icke desto mindre charmiga fransmännen André Grétry och Jean-Francois Marmontel, och till den här uppsättningen har Karl-Johan Ankarbloms musikarrangemang och Sophie Helsings textbearbetning sållat bort det tradiga och åldersbundna.
Kvar är det göttaste: snabb händelseutveckling, bitsk hjältinna och sprallig klassicism spelad av en pigg ensemble ur Hovkapellet. Intrigen är Skönheten och odjuret spetsat med fadersuppror och förtrollade djur. Man skulle också kunna se det som berättelsen om två kulturer som möts och förenas i kärlek.
Eftersom det är en skolföreställning där Lennart Forsén är den ende som är gammal i gemet, är det svårt att recensera Operahögskolestudenterna Markus Pettersson som Azor, Magdalena Risberg som Zémire, Lana Zuzics Puckfigur och inte minst sjätteklassarna som agerar kör, djur, vind och vatten med den äran. Men jag ser fram emot att se alla igen på större scener framöver.
Och den unga aktör som spelar föreställningens förtjusande kanin borde allvarligt fundera på en karriär inom fysisk teater.
Visst behöver sångargänget jobba på tajmingen i ett par scener med dirigent Martin Virin. Och nog är det några nödrim i Helsings svenska text.
Men resten av tiden sitter jag faktiskt bara och är rent löjligt operalycklig.
