Folkoperans uruppförande av Zarah, en musikdramatisk tolkning av Zarah Leanders liv i nazityskland, har en andraakt med några konstiga upptåg för mycket. En symbolisk barndoms- och indoktrineringsscen som ser bättre ut på papper än på plats, ett zombieslut som hade vunnit på att kortas, samt en eftertänksamhetsaria som är för sentimental och har för övertydlig text.
Men annars är Zarah det närmaste ett biobesök jag har kommit på en opera.
Det är rappt, det är tajt, med musik att uppslukas av.
Hundraårsjubilaren Zarah Leander med den magnifika amorbågen och de sänkta ögonlocken har nu fått ett museum utanför Norrköping och imiterats av Mattias Enn i Allsång på Skansen, med primadonnevibrato och R som rullar i evighet. Hon har till och med blivit en nougatbakelse.
I ett P1-program nyligen kallade genusvetaren Tiina Rosenberg Zarah Leander för gayikon tack vare hennes tenorala röst och skammen kring nazistkopplingen och alkoholvanorna: ”Hon är en storslagen, dramatisk kvinna. Hon är som en drag queen”.
Ja, Zarah Leander-figuren är alltså som gjord för en klassisk, kvinnlig operaroll. Tragik och divalater. Utstrålning.
Ulrika Tenstam, mezzosopran, bär upp allt det. Hon äntrar scenen i fjädrar och bubbelbad, allt med lika hög
Camilla Thulin-glamfaktor. Rösten är mörk, kvinnlig och manlig om vartannat. En opera-
Leander men också helt sin egen.
Det finns en till stark mezzo i den här föreställningen och det är Magda Goebbels; Matilda Paulsson som vi senast kunde se i en byxroll i Vadstena-akademiens händeloratorium Saul. Och på herrsidan får Olle Persson en ack så vacker sång i första akten, i rollen som Zarah Leanders motspelare Florian Richter. Vi följer Zarah på hennes filminspelningar i Tyskland och Olle Persson spelar bekymrad moviestar med stort hjärta och påsar under ögonen. Han ser ut som Jude Law kommer att göra om tio år. Det är en alldeles särskild lyster och laddning.
Första akten av Zarah lyckas med en helhetskänsla och en omedelbarhet som är ovanlig i nyskriven musikdramatik. Det startar direkt med Zarahs sångövningar till nazistiskt stöveltramp. Den här operan är ju också en studie i Goebbels,
tenoren Henrik Holmbergs psyke, och hans kluvnad inför kärleken till en judinna. Två spår i handlingen flätas samman: Zarahs dröm om berömmelse och Tredje rikets framväxt. Claes Fellboms libretto droppar laddade ord som självmordsbombare, lebensraum och bokbål och Anders Nilssons musik glittrar som Zarahs aftonklänningar. Han stoppar in habanerarytmer, tango och swingcymbaler för tidsfärgens skull.
Zarahs solonummer bakas in i ett aldrig avstannande flöde av Philip Glass-minimalistiska riff. Scenerna byggs upp i långa stegringar och jag glömmer bort var jag är. Det är skickligt och synd att det inte håller ända fram.
Show-elementet i första akten saknar jag i den andra, för när Zarah Leanders tyska karriär går utför parallellt med att Tyskland förlorar kriget blir glittret mindre och Zarahs besvikelse också min.
Självisk är hon, och naiv inför nazismen eller bara ointresserad av det politiska – men en idealkaraktär för en inhemsk operaföreställning.
Kungliga operan lär få gräma sig över att Folkoperan hann före.
