Vi var en familj av främlingar, konstaterar Yvonne Hirdman om sina föräldrar. Det är sista sucken efter en lång undersökning – den professionella historikerns och den melankoliska dotterns. Först av mormor, sedan av mamma Charlotte med den skarpa attityden.
Jag följer spåren och baxnar. Vilka liv. De drev som barkbåtar genom Europas strömdrag. Gränserna verkar ha stått öppna och där fanns år av lycka, men sedan ett skoningslöst tilltagande mörker: deras privata och kontinentens politiska. Allt begränsades.
Charlottes liv rymde dramatik för ett dussin romaner. Under revolutionsåren sprang hon på Berlins gator, dansade med konstnärer, gifte sig med en deklasserad radikal greve, blev så småningom kommunist, flydde med tunn väska undan nazisterna, jobbade för Komintern och hukade på exilhotell i Moskva under den stora terrorn: skräcken, dödandet, paranoian. Hennes älskade avrättades i fångläger och väninnan utlämnades till nazistiskt läger. Med sovjetiskt spionuppdrag i Köpenhamn lyckades hon smita från mardrömmen. Sedan gift i Sverige där livet stillnade till en lång vintersöndag; en främling i folkhemmet.
När Yvonne föds är Charlotte 37 år, men verkar ha levt minst 75. Vad är mitt liv, undrar jag. Är jag avundsjuk på deras dramatik eller tacksam för min händelselösa trygghet?
Det är en helt fantastisk berättelse som saknar kontroll. Undersökaren gasar upp sig och vill få med allt, allt, allt. Hon försöker klämma ner kokt spagetti i ett trångt korvskinn. Alla vet hur sånt funkar. Jag tappar irriterande ofta orienteringen. Men när bara mor och mormor får komma till tals i Bukovina, Berlin, Moskva eller Paris blir det så bra att jag mår illa.
Bestående lycka blev inte deras lott. Ingens lott under de decennierna. Deras liv har ett enkelt politiskt budskap:
No more drama.