Johan Hilton ser Gombrowicz få assistans av förortsungdomar från Göteborg.
Det finns hundra sätt att aktualisera Witold Gombrowicz absurdistiska mobbningspjäs Yvonne, prinsessa av Burgund från 1938 för en ung publik.
Ett av de mest effektiva är att göra en subtil blinkning till tonårsgenren framför alla andra: high school-filmen.
I Mattias Anderssons bearbetade Backauppsättning - kort och gott betitlad Yvonne - försöker den ärtiga innebruttan Iza (Marall Nasiri) på Greaseinspirerat makeover-manér piffa till det hopplöst alldagliga mobboffret Yvonne (Emelie Strömberg). Hon sätter på sitt renoveringsobjekt löshår och nya kläder, kröner sitt verk med en glittrig drinkpinne.
Men peripetin uteblir. Yvonne ser bara konstig ut och triggar sina plågoandar ytterligare. Som tigande och trulig avvikare i en Stureplanslick miljö befolkad av babblande trendputtar har hon nu mer eller mindre satt sin sista potät.
Yvonne, prinsessa av Burgund tillhör standardrepertoaren när teatrar vill snacka mobbning och normativt förtryck med en ung publik. Men Backa bjuder, som vanligt, på mer än så. Ur högtalarna strömmar vittnesmål om rädsla och utsatthet av ungdomar från Göteborgs förorter och avbryter emellanåt spelet på scen. Här finns ett sjujäkla tryck i angelägenhetsgraden, en mörk humor och, inte minst, en fabulös scenografi.
Ulla Kassius klipska scenbild - huvudrummet utgörs av en tom orange spelplats med flådig bardisk i fonden - arbetar flerdimensionellt. Via speglarna i taket kan vi följa spelet i hovets kulisser; se intriganterna vänta på sina entréer och den arme uteliggaren Inocenty (P-O Gerhard Larsson) gå och dra på sin kundvagn. Den labyrintiska gången in till salongen kantas av blodiga papperstussar, gamla madrasser och en kasserad toalettstol.
Men möjligen har Mattias Andersson rent regimässigt haft en aning för bråttom den här gången. Yvonnes första tredjedel präglas av ett rastlöst, för att inte säga forcerat, tonfall. Det blir en hel del skrikiga utbrott, lite mindre av tyngd och botten. Som famlade ensemblen fortfarande efter ett uttryck.
Det utesluter inte en hel hoper fina skådespelarinsatser. Maria Hedborg gör en magnifik uppdatering av sin överklasshäxa från Farnaz Arbabis Måsen från härom året. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger är läbbigt oförutsägbara psycho-brats. Emelie Strömberg förlänar sin Yvonne en vidunderlig styrka mitt i utsattheten.
Och budskapet, tja, det går fram om man säger så.
"Var som folk", säger Lars Väringers överklasspatriark när han bjuder sonens polare på sprit.
Tydligare kan det inte uttryckas.
