Han svär åt det som är svårt och tråkigt och ägnar sig hellre åt det roliga
Gunilla Brodrej blir bjuden på kaffe av ordlekarnas champion i blå smäck.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Så börjar den första delen av Povel Ramels minnesbok, Följ mig bakåt vägen (1992), som jag har läst och drabbats av den obehagliga insikten att allt redan är sagt – och så mycket roligare sedan. Jag ringer på dörren till det roströda huset på Lidingö, nervöst uppfylld av uppgiften att tillföra någonting till bilden av Povel Ramel. En blond tjej i 20-årsåldern öppnar och jag undrar om jag har kommit rätt. – Ja, du har kommit rätt, säger hon med ett leende som antyder att hon är släkt. Fixade håret på vägen hit och är glad att jag slipper börja med att sträcka fram min produktkladdiga hand för att hälsa. Räddar mig in på den lilla gästtoan vid entrén och tvättar mig under världens smalaste lilla kran över urcharmigt wc-porslin med de finaste småfåglarne. Martin Ljung hade sitt körschema på en lång pappersrulle när han sökte jobb hos Povel Ramel på Radiotjänst i mitten av 40-talet. "Har knackat. Har kommit in. Nästa punkt: Lägga bort titlarna." Känner mig som Ljung. Har tvättat mig. Nästa punkt: Behåll fattningen. Karln är ju ett verbalt monster, en ordlekarnas champion. Jag går modigt upp för halltrappan i den ramelska villan, avslappnat hemtrevligt inredd, med charmigt personlig bråte, någon lampskärm från Josef Frank och raggiga gosedjur på olika fåtöljer. Povel gör entré, lite blek, men skapligt pigg, med en snygg blå smäck och mönstrad skjorta, på långärmat Hawaiitema. – Det blir kaffe, vare sig du vill det eller inte, säger han lite buttert, häller upp och bjuder på kakor och chokladpraliner. Arbetar du varje dag? – Nej, jag måste tycka att det är roligt, och har inte jag kul, då kan inte andra glädjas av det heller. Och jag är rätt kräsen. Det blir man ju med åren. Det är självkritik som gör att jag inte sätter mig ner och skriver 15 glada låtar. Däremot tycker jag att det är skojigt att möta publik. Jag har lärt mig att prata fritt, för det har jag varit livrädd för. Jag trodde att du var färdigformulerad av dig? – Nej, jag är rätt noggrann med formuleringar, det kan bli en mani. Till slut sitter man där och malträterar allting. Det vill jag undvika, och jag tror att jag klarade det där bättre i andra än i första boken. Men det är ju strålande underhållning! – Ja, det ska det ju vara, men det måste finnas något allvarligt i botten, annars blir det ingen resonans för det roliga. Och det behöver jag nu till en tredje del, säger han och skrattar galghumoristiskt. – Jag behöver ingen bilolycka, men någonting som ska ge en lite mörk relief. Han syftar på olyckan våren 1937. Povel var 15 år. Far körde, mor satt i framsätet. Den mötande bilen i fel fil var ett faktum och ingen hann väja. Povels mamma dog på sjukhuset nästa dag, hans pappa verkade tämligen oskadd, men dog ett halvår senare, av otillräcklig behandling i sviterna efter olyckan. Lika chockartat som olyckan drabbade Povel, lika häftigt avhandlas den och passeras i boken. Povel vill inte tråka ut läsaren. – Jag är inte den ljusa glada idiot som jag verkar inför publiken, men jag undviker att dra in sånt i min produktion. Hasse Alfredson och jag känner varandra mycket bra, och på många sätt är vi lika, men han har ett behov av att få ut det där svarta. Det har inte jag. Med det känns ämnet skrotat för dagen. Povel kan på ett barns truliga vis svära åt det som är svårt och tråkigt och bestämma sig för att ägna sig åt det roliga. Jag bestämmer mig för att vänta lite med Monica Z. Hur stor skillnad är det mellan artisten Ramel och privatpersonen Ramel? – Jag känner inte en sådan stor skillnad. Men så här satt i en intervjusituation så är det ju min uppgift att på något sätt motsvara förväntningarna. Numera är jag inte rädd för det. Nej, han är inte det minsta rädd. Det är det jag som är – att inte hitta fler nycklar till Ramels inre än de som göms mellan anekdoterna i memoarerna. Ramel tornar upp sig som ett ointagligt fort av långt liv och revyensemblerna formerar sig som ett myllrande livgarde mot intrång. Det var Faster Elsie Virgin som tog hand om föräldralöse Povel och såg till att han fick förkovra sig i det som passade honom: teckna, skriva skrivmaskin och spela piano. The rest is history och det var ingen i baronsläkten som tog avstånd från unge Ramel för att han blev entertainer. Tvärtom var de stolta, säger Povel, även om det ryktas att någon skånsk äldre släkting efter snabb genomskumning av de första sidorna ska ha låtit bränna hans första bok, Från Asar till Wasar. Är det vissa ämnen som du har undvikit genom åren? – Namnet "Knäppupp" skapade associationer som vi inte hade räknat med. Det var så mycket nakendans på den tiden, men då skrev vi på affischerna att vi hade nakensufflös. Det tyckte vi var roligt. Så, nej, inget sex. – Och inget om regeringen – det vanliga hugget på Wigforss och Erlander som alla höll på med till förbannelse. Det där fick en spinoffeffekt som jag inte hade räknat med, för det visar sig att texterna håller än i dag. Det gör inte Karl Gerhards. Povel har ägnat sig åt företeelser i stället för politik, den enda gången han tagit ställning i en samtidsfråga är genom "The nejtackjump". Povels fru Susanna var engagerad i antikärnkraftsrörelsen. Hon är en parant kvinna, med snällt kisande ögon och ett varmt "välkommen". Hon har varit hos ögonkirurgen och ser förvånansvärt pigg ut för att vara nyopererad. Povel reser sig upp undrar kärleksfullt hur det är. Hon säger att det är lite dimmigt, men annars bra. "Så skönt, älskling", säger Povel. Han har också opererat båda ögonen. – Är man så ohyggligt gammal som jag så ser man ju sämre och sämre, jag är vanligen för kokett för att använda den här, säger han och visar på hörapparaten, men nu har jag satt på den, säger Povel. I somras tog jag fram mitt gulnade ex av pocketboken Min galna hage (W&W, 1945). Jag skrattade så tårarna sprutade, barnen med. Den är crazy på ett odödligt sätt. Var kom det där ifrån? – Jag ville bara pröva sorter. En historia i den boken heter "Koppen", en genrebild av ett skrivsätt som jag irriterade mig på, med korta meningar: "På golvet stod en lår med potatis. Möglig potatis. Ibland åt hon av den. Det var inte gott. Men det märkte inte den gamla damen. Hon hade ingen smak. Möglet höll henne i alla fall vid liv. Eller vad som påminde om liv." Den är det några killar på teknis som har gjort en liten genial opera på. Det hade jag ju inte räknat med. Inte heller hade Povel räknat med att drabbas av en inre blödning som gjorde att han fick avbryta en konsert i Vara för en tid sedan. Han blev plötsligt väldigt trött, kom inte upp nästföljande morgon, hjärtat tryckte och det blev ambulans och blodtransfusion. Nu är han bra igen, orsaken var en kombination av trassel i sviterna efter en lika misslyckad som onödig hälseneoperation för tio år sedan. – Det gör lite ont, och det är därför jag är lite patetisk och går med käpp just nu. Men det är väl ingenting att dra, säger Povel. Det är långtråkigt. Finns det visor eller satirer som du har ångrat? – Jag ångrade satiren på Snoddas, där jag stod på scen och sjöng "haderian hadera" och spelade den, som jag tyckte, förargliga bondläppen. Sedan blev vi sammanförda över en lunch, han drack mjölk, jag drack öl, och sedan gick vi ner på Stadion för att ta en bild. Jag skulle sparka mål på honom, vilket jag knappast kunde. Men jag fick en vit keps som det stod Snoddas på och sen var det frid och fröjd. När skivan kom ut köpte jag hela upplagan och förstörde alla utom tio. Ett av dem ville Ingmar Bergman ha, vilket han fick. Ingmar Bergman ville, visar det sig också, göra en film på "The gräsänkling blues" och kallade till sig Povel i ärendet. – Du har ju för fan alltihop där, i ett enda rum, sa Bergman. Men det blev ingenting, och det berodde på att Povel var upptagen med Knäppupp. Han och Martin Ljung skulle ha spelat huvudrollerna. När sen Povel tog upp det senare var det överspelat. Povel och Monica Zetterlund gjorde egentligen bara två saker ihop. Det var först På avigan och senare Karamellodier. – Monica accepterade att vara med i Karamellodier bara hon fick sjunga "Underbart är kort". Vilket hon naturligtvis fick. Hon spelade väldigt mycket på känslor, hon hade en riksväg in i hjärtat. – Men när hon hade sjungit den i två veckor började hon ledsna, som jazzmusiker gör. Hon började konstra med den. Den som slutgiltigt kom med i tv-versionen var inte så bra. – I Karamellodier höll hela ensemblen varandras händer i finalnumret och jag höll hennes och kände hur hon darrade och skakade och undrade varför, det var ju färdigt, du är bland vänner, vad är det med dig? – Jag skakar alltid, sa Monica. Hon var aldrig säker på sig själv. Povels motsats. Och i fallet med "Den sista jäntan" – musa. Medan Pieter tar bilder på Povel i trädgården beställer jag en taxi till Östermalmstorg. Povel ska handla färdiglagat i hallen, i kväll kommer ett barnbarn i studentåldern med tre kompisar. På vägen in mot stan frågar jag Povel hur det känns att vakna upp på morgonen och veta att man är Povel Ramel. Det har han vant sig vid, svarar han, men berättar också vad han har brukat ange som yrke efter namnet i hotelliggarna. – Povel Ramel.
