Jag vet inte hur musikundervisningen ser ut för dagens sjuåringar. Men jag gissar att den inte är särskilt lik musiklektionerna i den mellanbruna tegelskola i Upplands Väsby där jag tillbringade lågstadieåren.
När det var dags för musik satte sig fröken på katedern med nylonsträngad gitarr. Sedan sjöng hon. Av någon anledning sjöng hon nästan alltid ”Röda stugor tåga vi förbi”. En svårt åldrad marschvisa som bara en Sverigedemokrat skulle kunna älska i dag.
Tanken var väl att vi barn skulle sjunga med. Men eftersom ingen kunde den komplicerade texten satt vi bara och tittade.
Så en dag räcker min klasskamrat upp handen. Hette han Kristoffer? Han viskar något till fröken. Lite förnärmat berättar hon att Kristoffer önskat att få höra något häftigare. Sedan börjar hon spela ”Bär ner mig till sjön”.
Dagen därpå har Kristoffer tagit med en skiva. Nu skulle han visa vad han menade. Högtidligt räcker han över ”Hotter then hell” med Kiss till fröken.
Alla gapar. Vi kan inte sluta titta på omslaget. Fyra hyperfräna framtidsmonster. Det är som science fiction.
Mitt i den hejiga refrängen på ”Hotter then hell” frågar fröken om någon vet vad titeln betyder. Kristoffer tittar ner i bänken och skakar på huvudet. Vi som är inkapslade i en värld där meningen med livet är att samla pärongåtor vet naturligtvis ingenting om vilket komplicerat väsen Kiss är vid den här tiden. I tidningarna försöker bedrövade föräldrar reda ut om det verkligen stämmer att gruppens namn är en akronym för Knights In Satans Service och om de blixtformade S: en är ett tecken på att de, dessutom, är nazister.
Halvvägs in i låten lyfter fröken pickupen så att det brakar till i högtalaren på den lilla resegrammofonen. Med ett belåtet leende rufsar hon Kristoffer i håret och ger tillbaka skivan.
Sedan sätter hon sig på katedern och tar fram gitarren. Varför berättar jag det här? Skulle det vara något märkvärdigt med att ett samhälle inte vill begripa det som fascinerar dess barn. Nej, det är förstås en av naturens grundlagar.

Det anmärkningsvärda är att hårdrocken, 30 år senare, fortfarande inte släpps in i salongerna. Detta i en tid då till och med skräckfilmen, hårdrockens bästa kompis, diskuteras av etablissemanget.
Robban Becirovic, chefredaktör på hårdrockstidningen Close-Up som startade 1991, är mån om att betona att tiderna har förändrats.
– När jag var tonåring skrevs det inte ett kommatecken om hårdrock. Ingenting. Men förra veckan ringde Hem och Skola till oss och frågade om vi kunde sponsra dem. Hem och fucking Skola. Jag bara garvade. Det var ju som en motreaktion på Hem och Skola som vi startade Close-Up.
Efter åratal av total förnekelse kan man i dag notera pliktskyldiga, ofta lätt irriterade, erkännanden i finmedia om att hårdrocken faktiskt existerar. Men härtill är man nödd och tvungen på grund av populismens mekanismer, hårdrocken är ju folklig nuförtiden. Därför händer det att den skymtar som en snabb referens, men alltid levererad med en klackspark och djävulstecknet käckt på svaj.
När Stockholms stadsteater lånar estetik från Mötley Crüe i De tre musketörerna är det som drivmedel för 00-talsbuskis. När slentrianrespekterade The Guardian publicerar en omfattande guide till heavy metal är det med tungan fastlimmad i kinden. Försök föreställa dig en skämtguide till argentinsk tango, afrobeat eller Caspar Brötzmann.

I guiden resumeras Judas Priest med en slängig kommentar om att sångaren Rob Halford är bög. Sedan är det färdigpratat. Det är som att sammanfatta Sven Delblancs författargärningar med att säga att han hade druidskägg.
Den mediala frontlinjen är alltså häpnadsväckande samstämmig, ska det pratas om hårdrock ska det göras på skoj.
Allra tydligast blir det här outtalade och orubbliga regelverket när vi närmar oss AC/DC. Här har vi ett band som uppfyller varje tänkbart krav på ett klassiskt rockband.
Det är bara att plocka fram rödpennan och checklistan.
Deras inflytande är i det närmaste oöverskådligt.
• De har verkat över en längre tidsrymd.
• De ger bara sparsamt med intervjuer.
• Deras förre sångare söp ihjäl sig.
Det räknas förstås inte i sammanhanget, men de har också krängt en herrans massa skivor. Sedan mätföretaget Nielsen började kartlägga skivförsäljningen i USA 1991 har bara The Beatles sålt fler album.
Likafullt är det svårt att hitta ett band som ger den samlade förståndsmässigheten fnasigare eksem. AC/DC är bandet som Mikael Timm inte skulle behandla i essäistisk form om man så hotade honom med pistol.

Själv noterar jag hur ofta jag tvingas intyga att jag inte är en centimeter ironisk när jag säger att jag älskar AC/DC.
Jag pratar med Susanne Ljung om saken. Modejournalisten som menar att det är möjligt att vetenskapligt bevisa att AC/DC är världens bästa band och som köpt samma gitarr som bandets gitarrist Angus Young, en Gibson SG, bara för att manifestera sin kärlek. Men det är ingen som tror henne, heller.
– Alltså, jag har ju på empirisk väg kommit fram till att AC/DC är världens bästa band. Efter att ha jobbat som rockskribent i ett antal år och verkligen lyssnat mig igenom rockhistorien. Det är en ekvation som bara har en lösning. Framför allt handlar det om att de åstadkommer så mycket med så lite.
Men åter till frågan, var kommer det här sammanbitna föraktet ifrån? Vi funderar ett tag och gnider våra teorier mot varandra. Har det att göra med arbetararvet? AC/DC anses ju vara ett arbetarband. 2008 stod Wal-Mart, den av intellektualian hårt ifrågasatta lågpriskedjan, för hälften av bandets skivförsäljning i USA. Jämför detta med den sofistikerade kaffekedjan Starbucks som samarbetat med Talking Heads och Elvis Costello.
Nä, benämningen arbetarband är ju något de delar med ett oräkneligt antal andra artister. Och där det löper en rak röd tråd mellan Bruce Springsteen och Ivar Lo-Johansson skulle ingen komma på tanken att benämna AC/DC som ett exempel på arbetarkultur.
Så kommer vi på det. Det är förstås den sorglösa nonchalansen det handlar om. AC/DC tar sitt grunduppdrag på allvar, deras riff kan förvandla högtalare till benmjöl. Men de lattjar med etikettsreglerna. De visar aldrig så lite som en tendens till sårbarhet. Men framför allt, de gör sig skyldiga till den slutgiltiga synden: de larvar sig. Under konserterna är det jättetjocka nakna uppblåsbara tanter i taket och kanoner som säger BOM!
– Det är party, och det är inte så komplicerat. Vilket också är meningen. Det ska vara dumt. De sjunger om könssjukdomar i stället för känslor. Just distansen tror jag är väldigt avtändande för intellektuella, säger Susanne Ljung.

Distans är förstås ett nyckelord. Black Metal-genren, hårdrockens liksminkade och naturromantiska kusin, har länge trollbundit mediesamhällets lärde. Helt nyligen pratade morgontidningspunkarna Sonic Youth om sin fascination för genren med alla mogenhipsters favoritsajt Pitchfork. När Peter Beste ställde ut bilder från sin fantastiska fotobok True Norwegian Black Metal i Stockholm stod kulturartiklarna som spön i backen. Men så är det också en genre där varje vrede och varje sorg är lika primitiv som äkta.
När jag träffade Angus Young hade vi det väldigt trevligt. Han var otroligt kort, rökte oavbrutet och hade ett rart skratt. Men jag fick inte reda på ett dyft om AC/DC:s inre väsen. Det beror sannolikt inte på att Angus saknar förmågan till analys. Han var både välformulerad och fyndig. Men han har ingen lust.
Jag misstänker att det också är förklaringen till deras ofantliga publika framgångar: AC/DC försöker inte vara viktiga, därför är de viktiga.
I en intervju med New York Times förklarar Angus att det hela egentligen är mycket enkelt. Man sjunger det man vet.
– Jag trodde det var meningen att rock’n’roll skulle vara ungdomlig och barnslig. Vad ska jag skriva om då – Rembrandt?