Gamla Stockholmsoperan spelar barockopera och känns som ny. Gunilla Brodrej blir kungligt road av en lysande och queer ensemble.
I slutscenen, det spelar ingen roll att jag avslöjar det, står det två lyckliga kärlekspar i Kungliga operans häftiga chorusline av barocksångare. Alla fyra är kvinnor. Bara en av dem ser ut som en. Människor
i kostym får varandra. Det förekommer inget rotande i kalsongerna eller tafsande på
brösten. Opera må tillhöra en borgerlig finkultur som ibland har väldigt lite med 2000-talet att göra, men i så fall tillhör sportvärlden, med dess inkvisitoriska könstester, juratiden.
Inte sedan Mats Eks Orphée har jag sett och hört en så självklar och driven gestaltning av en barockopera som den här.
Den brittiske regissören Daniel Slater har till det yttre iscensatt Händels Xerxes (1738) som stumfilmsteater, men det känns ändå som allvarlig, trasslig och fyndig Shakespeareteater.
Ensemblen, med den oavbrutet intressanta mezzon Katarina Karnéus Xerxes i spetsen, är den jämnaste och säkraste jag hört i den här salongen på länge.
Händelarior kan annars vara rena fysträningen och det är inte sällan som man sitter och applåd-erar själva vokalbedriften, att sångaren tog sig igenom alla hinder och på samma tid som orkestern till på köpet.
Här behöver man inte ens fundera på höjd och hastighet och detta har, förutom röster med full kontroll, med den sceniska säkerheten att göra. Sångarna förstår vad de gör och varför. Elementärt, kan man tycka, men långt ifrån självklart alla gånger.
Slater har varit omsorgsfull.
Nu skulle jag kunna räkna upp sångarna en och en med varsitt gott omdöme, men det känns omotiverat när det gäller en så överlag utmärkt castad ensemble. Daniel Slater har dessutom regisserat scenbytena så att man kan spela den här operan från början till slut utan störande publikapplåder. En nästan obruten spänningstråd löper genom hela föreställningen. Nu är det ändå så att publiken gärna vill klappa händerna åt de individuella insatserna så fort de hör ett slutackord, även om sångaren lämnat scenen. Så är det med operapublik. Man skulle önska en skylt med VG STÖR EJ.
Nästa anledning att klappa händerna är det barockbantade Kungliga hovkapellet under
ledning av dirigenten/cembalisten Andreas Stoehr. De får alla fördomar på skam. Nej, det fräser inte av tidstrogna sensträngar, men det finns en basso continuogrupp inklusive teorber, och det låter naturligt dynamiskt och det är musikaliskt – helt. Det verkar lätt.
En annan förklaring till min förtjusning är att det är snyggt. Scenografi, rörelsemönster och kläder, allt så läckert och smakfullt i suggestivt ljus. Romilda (Malin Byström) ser exempelvis ut som Ava Gardner i The aviator och där någonstans rör de sig, i det tidlöst blanka.
Dessutom är det roligt, och det är som vanligt förutsättningen för att man ska bli berörd. Det finns ett allvarligt grundtema som kunde vara hämtat från cigarrsexet i Ovala rummet. Makt förvrider hjärnan på makthavare. De tappar omdömet. Så var det med Bill
Clinton, så ock med Xerxes.
Alla de som gillar att sitta på hårda kyrkbänkar och höra på Händeloratorier, och det är många, kan ta steget vidare till Kungliga operan nu. Där är det skönt just nu.
