Jag åker till Umeå övertygad om att Alban Bergs opera Wozzeck (1925) bör sättas upp med realistisk regi och hängivet skådespeleri och inte är betjänt av konceptteater. Jag blir rent upprörd när jag hör regissören Carina Reich säga att de har ”stoppat in sångarna i formen”. Men jag ändrar mig efter bara några scener i hennes och Bogdan Szybers stiliserade koncept för Norrlandsoperan. Som motvilliga dockor börjar sångarna spela, mekaniskt, predestinerade för sina roller, ditplacerade av svartklädda mimare, till synes utan möjlighet att påverka sina öden.
Mimarnas svarta silhuetter är som urklippta ur Elsa Beskows bilderböcker. Denna naivitet och saga både oroar och lugnar med sitt stumma berättande. Deras roll är att driva spelet vidare, men de förhöjer och fördjupar dramat till poesi och mardröm.
Maries kyffe har torkat upp från socialrealismens fukt och blivit en porrig kitschmiljö med madrasserade väggar ur vilken hon materialiseras från ett avtryck i väggen. Rollerna är som pusselbitar i en bild bestämd av en högre makt. Men den förutbestämda utvecklingen återspeglas inte bara som marionettspel och scenografiska tricks. Ju närmare upplösningen kommer desto mer autentiskt och levande spelar Wozzeck och Marie.
Wozzecks tragedi påskyndas av rösterna i hans huvud. Där inne trängs de apokalyptiska visionerna som vrider om hans arma själ medan han duckar för brutala sällar som utnyttjar både honom och Marie. Wozzeck blir våldsamt svartsjuk, men i den här berättelsen finns inga förövare, bara offer.
Susanna Levonens Marie har en hjärtskärande scen med sin son, en mycket fin docka. Hon håller honom ömt till sig och hennes röst lägger ut ett mörkt guldglitter över salongen. Alban Bergs musik svider fem gånger skönare än Puccinis när den lösgör sig ur sprechsgesang och expressionism och plötsligt formar en vacker melodibåge. Detta ögonblick av poetisk skönhet tar regissörerna tillvara genom att pojkdockan får sväva.
Ensemblen är lika tät och genomtänkt som Bergs opera. Fredrik Zetterströms Wozzeck, Lars Arvidssons doktor, Ulrik Qvales kapten, för att nämna några. Norrlandsoperans symfoniorkester fyller så fint på med det som är alldeles hudlöst hos Alban Berg. För är det någonting jag kan sakna i Szyber och Reichs konstverk är det just tonsättarens känslighet. Den som brukar kanaliseras i sångarnas röster från första akten, och som i vanliga fall får mig att gråta.