Wolfgang Tillmans fotografier skildrar såväl subkulturer som himlasfärer. Nils Forsberg rekommenderar en utställning som ligger ljusår från Instagram.
Det var de brittiska och franska skattebetalarna som bekostade Concordeprojektet. Drygt två miljarder pund är även i dag en ansenlig summa. Då var den stratosfärisk.
Överljudspassagerarplanet byggdes inte för mr Smiths och monsieur Duponts skull, det var avsett för män i kostym som flög på lunchmöte till New York för att lägga ner en bank eller köpa en bananrepublik. Eller tvärtom. På den här tiden var flygresor en exklusivitet.
Men det är inte poängen. Concorde handlade att kunna. Pip- respektive Gauloisesrökande ingenjörer med räknestickor i två gråa länder inte ens 20 år efter världskriget, klämda mellan supermakterna, konstruerade det. Nasas forskare var djupt imponerade.
Concorde handlade om stolthet och, vilket lätt glöms bort men som namnet indikerar, samarbete och enighet över nationsgränserna. Concorde handlade om drömmar som blev sanna.
På Moderna museet hänger 56 fotografier av himlen runt Heathrow. De ser lite slumpmässiga ut, som om de tagits i stunden när dånet från fyra Rolls-Royce Olympus-motorer just rivit sönder vardagssorlet. Byggnader, bakgårdar och stängsel upptar ofta större delen av bilderna, men den smala deltavingade aluminiumfågeln är alltid med.
Wolfgang Tillmans var som barn maniskt intresserad av rymden och jag gissar att fascinationen för överljudsplan var en rätt naturlig följd av detta. I sitt konstnärskap har han intresserat sig för sammanhang, subkulturer, gemenskaper.
Han skildrar klubbscen och gayvärld, demonstrationer eller bara sina vänner. På Moderna finns en helt underbar gultonad bild av några israeliska soldater som liksom ligger och vilar i en hög med varandra i sanden. Vissna blommor och bortglömda stycken natur bildar en sorts andrum mellan människorna. Porträtt på en miss Moss eller mr Morrissey utgör mer bekanta hållpunkter.
Tillmans bygger en värld av varje utställning, fotografierna är organiserade efter teman eller motiv eller bara färgskala. Spännvidden till trots är det säreget hur tydlig hans stil är.
Oräkneliga Instagramhipsters kommer att misslyckas med att kopiera honom.
Det är hundratals fotografier med på Moderna museet men jag tänker ändå på "Paul, New York" som jag såg i Turin för några år sedan. En ung man står halvt bortvänd på en takterrass, lutar sig mot muren, stryker handen över ansiktet. Bilden är från 1994 men ljuset över staden är rött. Det ser ut som om skyskraporna brinner.
Det är den melankoliska antitesen till den här utställningen, dess frånvarande centrum. Föreställ er det när ni går dit (för det måste ni göra).
Wolfgang Tillmans tillhandahåller inga samlande symboler, han skildrar sin tillvaro och de gemenskaper som han känner. Grundtonen är positiv men det är ändå ett tillstånd av provisorisk väntan som dominerar rummen. Väntan på det som ska ta oss vidare.
