Det kom som en plötslig insikt, med en uppenbarelses självklarhet: vinter hette inverno på italienska! Det vill säga nästan inferno. Det lät så likt det väl ändå inte kunde vara en slump?
Snöhelvetet.
Snöhelvetet var inte en del av den viktiga världen. I snöhelvetet hade den spännande historien och kulturen bara undantagsvis gjort visiter. Allt intressant som någonsin hänt hade utspelat sig i städer. I dunkla gränder eller kring trädkantade avenyer, i vindskupor eller våningar, på platser präglade av hundratals års historia.
Inte i villaområden i snöhelvetet. Det gick visserligen att vara lycklig där men det var en klen tröst för någon som, med en formulering som fastnade, ville vandra längs de långa boulevarder där rika människor träffas för att le.
Vad brydde sig väl Baudelaire om barrskog?
Historien om vintern i konsten börjar med Pieter Brueghels odiskutabla mästerverk där några män återvänder till sin snöiga by efter en inte så lyckad jakttur. Gula löv syns ännu på en buske så det är nog alldeles i början av vintern. Byborna verkar roa sig på dammarnas is, en lugn lunk präglar bilden. Man vet inte riktigt vad man ska tänka om de svarta fåglarna.
Jägarna i snön skymmer på sätt och vis andra av Brueghels andra vinterbilder, som den fasansfulla "Barnamorden i Betlehem" men också andra flamländska målare under 15- och 1600-talen (van Valchenborch! Leytens!) och kastar också skuggor ännu över senare holländskt genremåleri.
För det finns en otrolig, helt egen friskhet i den här nordeuropeiska renässansen. Konsten söder om Alperna vid samma tid badar i blek sol och är dränkt i arvet från antiken, vilket är både dess tillgång och begränsning. Snö brydde den sig i alla fall inte om. Brueghel och hans samtida fick försöka hitta sätt att skildra det. På samma gång lade de en grund för en nordeuropeisk identitet.
Gijsbrecht Leytens, "Winterlandschaft mit lagernden Zigeunern". (Bilden är beskuren).
Människorna är inte lika vackra som i Florens, men de ser mer ut som människor.
Länge hade framställningar av vintern med döden att göra, naturligt i en värld där naturens växlingar utgör referensramarna. Därmed bar den också på löftet om återfödelse. Denna cykliska tid, bondesamhällets kretslopp, ligger som en sorts outtalad trygg fond bakom mycket av det äldre vintermåleriet.
Det var först romantikerna som lämnade det. De såg det storslagna i snöstormar och död, i Hannibals färd över Alperna eller Napoleons reträtt från Ryssland. De såg melankolin i döda träd och snötäckta klostergårdar. De såg i vintern en scen för det sublima.
Här någonstans försvinner tryggheten, Caspar David Friedrichs lite krampaktigt fromma hoppfullhet är ett undantag. När en uppskruvad senromantiker som John William Waterhouse gestaltar Sankta Eulalia (som i Herrens år 304 vägrade offra till de romerska gudarna och dödades, varpå det ska ha börjat snöa samtidigt som duvor flög ut ur hennes mun) är det inte miraklet eller någon religiös tillförsikt som målningen berättar om. Den esteticerar hennes död.
Det är svårt att tänka sig att det blir så mycket bättre. Jag vet inte vad det är i vintermotiv som väcker den här... värmen?
Wintermärchen på Kunsthistorisches Museum i Wien tecknar en frostgnistrande historia över fem sekler av snö i europeisk konst. När man går därifrån inser man också att gudarna saknades. De fanns inte där. Vintern är, från Pieter Brueghel till Joseph Beuys, en angelägenhet för människan. Vilket på sitt sätt också är en anledning till att den här utställningen blir som att till slut komma hem.
