Malte Persson om en Shakespeare i ny språkdräkt.
Av Shakespeares alla pjäser är somliga mer kända och spelade än andra. Det är också vissa som har tilltalat vissa tider mer än andra. Mästerverket Kung Lear ansågs länge svårspelat, men under det senaste halvseklet har det satts upp ofta. Kanske för att dess apokalyptiska stämningar passat tidsandan.
En pjäs som brukar räknas bland de allra främsta, men som åtminstone i Sverige knappt spelas eller omtalas alls, är Antonius och Kleopatra. Det är därför extra välkommet att den - tillsammans med just Kung Lear - nu utkommer i en ny översättning.
Antonius och Kleopatra innehåller en kärlekstragedi som liknar den i Romeo och Julia. Men där dessa är tonåringar är Kleopatra och Antonius medelålders, med komplicerade bakgrunder. Deras undergångsdömda passion utspelar sig mot en storpolitisk bakgrund med snabba förflyttningar mellan Rom, Egypten och andra platser. Dialogen är lika rastlös, med åtskilliga komiska inslag, och pjäsens huvudpersoner är ovanligt mångtydiga.
Den senaste svenska utgåvan av Antonius och Kleopatra är från 1975, där Sven Collberg har moderniserat Carl August Hagbergs klassiska 1800-talsöversättning. I lyriskt hänseende står den sig väl. Men Jan Ristarps nya tolkning utgör också en väl fungerande helhet, och är förstås lättillgängligare. Man kan hoppas att någon teater tar sig an den.
Ristarps översättning av Kung Lear är inte heller dålig, men Britt G Hallquists översättning från 1983 är ändå på flera sätt att föredra. Framför allt är den rytmiskt säkrare. I skildringen av Lears galenskap på den stormiga heden är Shakespeares språk starkt förtätat och präglat av nybildade ordsammansättningar.
Mot båda översättarna kan man invända att de strävar efter att göra det mer lättbegripligt än vad det nog är avsett att vara.
Ristarp skriver att han vad beträffar originalen "bara utgått från de auktoriserade utgåvorna", men det är nonsens, eftersom det inte finns några sådana. Texten till Kung Lear finns exempelvis i två tämligen olika originalversioner. De flesta moderna utgåvor använder en kombination av dem, och det är en sådan som Ristarp utgår ifrån. För ordningens skull borde han ha talat om vilken.