Krig borde inte få finnas. Krig är det mest fantasilösa en stat kan ta till. Krig är gammalt och otidsenligt. Det är bara skit med krig.
På Syrian uprising 2011 på Facebook visas videoklipp på skjutna människor. Blod och mos. Människor springer som jagade råttor i Homs. Filmdokumentärer och kvällspress kör också med rått rakt-på. De vill väcka upp. Hallå, titta vad som händer! Glöm inte mannen som sköts i huvudet framför kameran i Vietnam. Eller nioåriga Kim Phuc, bränd av napalm sprang hon alldeles naken på en väg och skrek.
Flera konstnärer undviker det här. Alfredo Jaar vände till exempel kameran uppåt över massgraven i Rwanda. Inte ner i. Han fotograferade skogsvägen där människoslakt med machete hade hänt. Inte offren. Torben Madsen lät krigsbarn på Balkan fota varandra och i deras ögon såg man krigets helvete.
Även fotografen Walid Raad, Hasselbladspristagare 2011, visar spåren av olika krig i Libanon. Han gör en nästan arkeologisk utgrävning av krigen. De skadade husen, vapnen, samlingar av kulor som har fastnat i träd och hus, en målad prick på fotona för varje kula och en färg för varje land som bidragit med vapen. Han skrapar på bilderna med bombflyget i luften, de blir skadade som om själva fotona varit i krig. Han hugger sönder husen, demolerar dem, tar bort. Och fogar samman, helar de bombade stadsdelarna, husen, platserna.
Inget blod, inte en död människa någonstans. Den frånvaron kräver din inlevelse.