Wikileaks som säger sig bedriva en särskilt viktig journalistik drar sig inte för att smutskasta andra journalister – till exempel mig.

I fredags skickade Wikileaks ut en så kallad longtweet, ett svar på den australiska journalisten Hamish Mc Donalds dokumentär om Julian Assanges två senaste turbulenta år. Den sändes i Australien i söndags, och hade över en miljon tittare. Jag var en av de kritiska röster som hördes i dokumentären, som jag ännu inte själv har sett.

Men i intervjun framförde jag de synpunkter kring fallet Assange som jag tidigare skrivit om i The Guardian och i Die Zeit, och som jag intervjuats om i internationella medier som Al-Jazeera och Sky News. Intresset att få ett svenskt perspektiv på fallet har varit stort.

Jag sa att Wikileaksgrundaren borde komma till Sverige för att låta sig förhöras om sexbrottsanklagelserna. Att Sverige knappast är någon perfekt rättsstat, men ändå en av de mest rättssäkra staterna i världen. Och så dementerade jag som vanligt konspirationsteorierna om att Sverige egentligen styrs av aggressiva feminister à la Lisbeth Salander.

Mina omdömen om Assanges agerande har varit hårda, men vad ska man kalla tilltaget att söka politisk asyl i Ecuador, om inte en fars?

Kritiken har uppenbarligen retat upp Wikileaks. I sin tweet förklarar man utförligt varför jag är en "motståndare till Wikileaks", och inte kan ses som en oberoende kritiker. Detta eftersom jag jobbar på den "konservativa tabloiden" Expressen, vars chefredaktör befinner sig "i krig" med Wikileaks. Upprinnelsen till kriget ska ha varit avundsjukan när konkurrenten Aftonbladet rekryterade Julian Ass-ange som krönikör 2010.

Vidare ägs Expressen av Bonnier – så långt allt rätt – vars ägarfamilj sägs vara "USA-allierad". Jag ser framför mig hur vd Jonas Bonnier åker på hemliga möten med Barack Obama och smider ränker för hur de ska få Assange utlämnad. Nog för att Bonniers mediemakt är stor, men inte så stor.

Förutom sakfelen, till exempel är Expressen en liberal tidning, och har varit nyhetsledande i fallet Assange, och inte "i krig", speglar inlägget synen att alla som kritiserar Assange är fiender till Wikileaks.

Wikileaks har gjort en enorm journalistisk insats. Fortfarande tillhanda- håller de offentliggjorda dokumenten viktig information till reportrar runtom i världen.

Men det finns ingen anledning att tycka att de två kvinnor som har anmält Assange inte har rätt att få miss- tankarna prövade. Förvånansvärt många verkar ha svårt att hålla isär dessa två saker, beklämmande nog också intellektuella världsstjärnor som Naomi Wolf, John Pilger och Michael Moore.

Senast i raden av missriktad välvilja mot Assange är Amnesty som i strid med den rättsliga gången kräver en garanti av Sverige att han inte utlämnas till USA, vilket det i nuläget inte finns någon begäran om.

Varför Amnesty inte kräver samma garanti från Storbritannien, som enklare skulle kunna lämna ut honom visar på pinsamt grunda kunskaper i frågan (läs Johannes Forssberg för mer om Amnestys krav, Expressen 2/10).

På Expressens kultursidor avslöjade Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur, för två år sedan att den ökända antisemiten Israel Shamir var Assanges förtrogna och mellanhand i Ryssland.

Guardian rapporterade om Expressens nyhet, och BBC hörde av sig och använde informationen i en dokumentär om Assange. Sedan dess har jag inte varit någon favorit bland Wikileaksfansen.

Men att organisationen själv skulle skicka ut varningar om mig till sina över 1,6 miljoner följare förvånar. Jag hoppades nog att det fanns lite mer av vett och sans kvar i Wikileaks, även om Julian Assange själv tycks ha tappat greppet om verkligheten.