Framför mig sitter en ung kvinna och håller för öronen. Det är plågsamt att lyssna på den noggranna redogörelsen för ett hatbrott mot en homosexuell man på en offentlig toalett i London.

Vidrigt och ofattbart. Varför homosexualitet utlöser ett manligt våld så besinningslöst och nästan rituellt; det är faktiskt svårt att förstå. Philip Ridleys pjäs Vincent River sätter detta övervåld i samband med hela majoritetssamhällets hållning till homosexualitet och däri har hans pjäs, som spelas inom Pridefestivalens program, en stor förtjänst.

Pjäsen gör hembesök hos den mördade Vincents mamma. I kärleks namn, på mammors vis har hon knutit sin enda son hårt till sig. Men någonstans blir kärleken som skulle befria till något som binder. Ridley lägger pussel och tillåter att det finns bitar som fattas; det gör det i ett mänskligt pussel. Han visar hur en pojke definieras ut ur sammanhang han skulle kunna tillhöra och hänvisas till ett isolerat och hemligt liv.

Annika Silkeberg har regisserat Anna-Lena Hemström och Ruben Lopez i de två rollerna. Först i stora närbilder projicerade av dem själva mot fonden, sedan går spelet över till scenen. Närbildens fantastiska kraft leder in under ytan; det är en bra, stark och rik uppsättning av en pjäs som tillåter sig vara subtil. Varför Hemström som mamman till att börja med förses med en så parodisk arbetarklass-diktion begriper jag emellertid inte. När hon börjar lämna den, lyssnar man bättre till vad Ridley vill säga om hur homofobi och okunnighet hänger ihop med hatbrott i ett komplicerat mönster.