Runt om i världen höjs nu rösterna både till försvar för den skånske konstnären Lars Vilks rätt att visa sina Muhammedteckningar och för att lika orubbligt fördöma desamma.
Men konstvärldens representanter står som vanligt vid konstnärliga mediespektakel lite vid sidan om i en kompakt tystnad.
I väntan på vadå?
Vilks rondellhundar väcker ju en mängd creddiga konstbegrepp såsom yttrandefrihet, kulturell identitet och postkolonialism till liv. Idéer som i vanliga fall älskas ihjäl av curatorer och kritiker.
Men fallet Vilks är ingen vanlig konsthändelse initierad och marknadsförd av museer och gallerier. I stället delges vi information om och tolkningar av fenomenet Vilks via traditionella mediers nyhetsreportrar och ledarskribenter – inte av kulturskribenter som rimligtvis borde ha en mer initierad bild av det hela.
De modiga få som kvickt kommenterat fallet – exempelvis Nils Forsberg (
Expressen 10/3) – tar felaktigt för givet att konstvärlden bestämt sig för att Vilks rondellhundar är dålig konst. Men det stämmer inte.
Faktum är att konstkritiken inte tydligt avgjort var Vilks verk egentligen hör hemma – i konsthistorieböckerna eller på skräphögen – eftersom det saknas recensioner eller analyser av verket. Anledningen är hans tillvägagångssätt.
Lars Vilks har gått sin egen väg som konstnär. Verk som det fiktiva landet
Ladonien, de juridiskt dubiösa skulpturerna
Nimis och
Arx och inte minst hans digitala och mediala persona (vilks.net) har alla det gemensamt att de startar och existerar utanför konstvärldens dominerande institutioner.
Gallerierna eller auktionshusen bryr sig helt enkelt inte eftersom allkonstverket Vilks inte går att sälja och dessutom inte är i behov av att marknadsföras – uppmärksamheten sköter han ju så bra själv!
Vilks befinner sig därför bortom kontroll för vanliga kvalitetsmärkande organ som brukar både tända och släcka en konstnärs karriär och mediala exponering.
Allkonstverket kan inte på ett självklart sätt kategoriseras, något som bidrar till ett fegt lugn hos kulturpersoner över att inte behöva ta i frågan seriöst.
Men denna hållning är fel, vi bör se Vilks för vad han är – ett konceptuellt verk som använder sig av medias både formmässiga och innehållsliga kanaler. I media är spelreglerna snåriga och få, men en sak är förfärande tydlig: du måste skrika högt för att höras.
Vilket är precis vad Lars Vilks gjort när han förlagt sin konstnärliga verksamhet till detta mediala moln. Han utnyttjar mekanismerna i dagens uppmärksamhetsekonomi och har delvis undgått att behandlas som den institutionskritiske och gränsöverskridande konstnär han de facto är.
Att han uttalar sig komiskt, osammanhängande och antimuslimskt måste i detta fall antas vara en medveten strategi för uppmärksamhet, Vilks ser måhända lite galen ut men behärskar ändå sin konstteori.
Därför är det nu dags för
kritiker, curatorer och andra kulturarbetare att föregripa debatten om konstverket Vilks
innan tolkningsföreträdet helt läggs i armarna på politiska debattörer, islamister och ateister.
Lars Vilks förtjänar en rättvis analys som både är djuplodande och tar hans gärning på allvar.
Robert Stasinski
kulturen@expressen.se
Robert Stasinski är pappaledig projektkoordinator på internationella konstutbytesprogrammet laspis och en av initiativtagana till bloggen Efter kritiken.
