Ni vet hur det är i de där filmerna: pappan i familjen är lärare i engelsk litteratur, bär manchesterkavaj och spelas av Tim Robbins. Familjens bil är alltid en Volvo. I USA signalerar Volvo intellektuell medelklass, förnuft (bra kontrast när det brister för mannen i filmen) och något slags europeisk sofistikation.

Den svenska verkligheten är mer komplicerad. På listan över framstående kulturarbetares bilar ligger Volvo i topp. Samtidigt är Volvo i egenskap av det vanligaste bilmärket i Sverige ett ickeval som det är svårt att dra några slutsatser av.

Utom när det gäller systrarna Gyllenhammar kanske. Charlotte kör Volvo. Cecilia gör det inte, vilket verkar logiskt.

Den underliggande tendensen är istället en annan: Svenska kulturarbetare väljer franskt.

Citroën, Peugeot och Renault signalerar att man ändå bryr sig, fast på ett avslappnat och lite nonchalant sätt. Man fäster absolut ingen vikt vid fartresurser, vägegenskaper eller andra vulgariteter.

Sådant får bad boys som Persbrandt (Porsche, och Maserati!) och Uggla (BMW M5) hålla på med.

Mer förvånande är – förutom att flera estetiskt medvetna människor frivilligt kör muppiga Toyota Prius – Arne Ruths uppenbart anglofila böjelser med både Morris och Morgan i garaget. Det är inte bara i tryck- och yttrandefrihetsfrågor som han är en förebild. Med sina bilval signalerar Ruth en medvetenhet och integritet som man hoppas får efterföljare.

Följ hans exempel! Odla ett intresse för modernitetens mest storslagna symbol. Köp bara inte en begagnad Jaguar av Björn Ranelid. Risken är stor att den är krockskadad.

Nils Forsberg (Alfa Romeo 156 JTS Ti)