Amanda Svensson om Viktor Johanssons filmiska prosadebut.
När jag tänker på wrestling tänker jag först och främst på show. Wrestlaren är en skådespelare, en diva, en exhibitionist. Först i andra hand tänker jag på våld och strid, trots att det välkoreograferade wrestlingvåldet rimligen gör lika ont som allt annat våld. Likadant är det med Viktor Johanssons metaforiska wrestlare: Vid första anblicken tycks de leva för att visa upp sig, i egenregisserade föreställningar där det för den som tittar på är svårt att veta vad, om något, som är på riktigt. Men tittar man bara lite närmre syns våldet, smärtan och den alldeles äkta vilsenheten.
I diktsamlingen Game over skrev Johansson om pojkar, 90-tal och Nintendokassetter. I Wrestlarna har dikten blivit prosa, flickorna släppts in, tiden flyttats fram till nu och tv-spelen ersatts av mobiltelefoner och webbkameror. Romanen hoppar mellan fyra olika typer av unga vuxna vars personligheter likt wrestlares går att koka ner till enkla artistnamn: Cineasterna, Skejtarna, Webcamflickorna, Videobloggaren.
De enkla etiketterna är dock förrädiska, för de unga ryms förstås inte i sina fack. Mitt emellan barndom och vuxenliv brottas de med sig själva i försök att finna, eller i alla fall skapa, en identitet i det oändliga och samtidigt ytterst snäva utrymme som erbjuds unga i dag.
Å ena sidan ligger hela världen öppen, å andra sidan har det aldrig varit viktigare att kunna definiera sin person och sin kompetens, att strömlinjeforma sin identitet till något som är lika lätthanterligt på arbetsmarknaden som en vara i mataffären. Bland personliga varumärken finns ingen plats för motstridiga känslor. Resultatet blir en generation unga som slår sig blodiga för att hitta något eget, något definierande.
Samhällskritiken är mer eller mindre närvarande överallt i texten, men tar tydligast gestalt i en hurtig rekryterare på arbetsförmedlingen. Som gemensamt medium använder romanens unga sig av film för att kontrollera berättelserna om sig själva, ett medium de blir fråntagna när rekryteraren i ett försök att göra ungdomarna anställningsbara vänder deras eget vapen, filmen, mot dem. I arbetsintervjuvideon blir det som var en plats för självhävdelse i stället en plats för underkastelse.
Det säger kanske sig självt att det är en djupt sorglig bok Johansson har skrivit. Obehagligast är kommentarshatet mot videobloggaren Millan och webcamflickorna Ida och Alisias eskalerande sexföreställningar för anonyma tittare. Mer lågmält sorglig, men också den starkaste, är berättelsen om de hemligt homosexuella skejtarna Rikard och Lukas vars åtrå bara kan få sitt utlopp i slagsmål.
Viktor Johansson har sedan debuten med diktsamlingen Kapslar hyllats som en fräsch röst i samtidspoesin, mycket tack vare sitt återupprättande av metaforen och bildpoesin i ett litteraturlandskap som präglats av språkminimalism och konceptualitet. Den språkliga bildrikedomen går vackert igen i prosan: månljuset liknar MTV, ett rådjur påminner om en skejtare på darriga ben, mobiltelefonen kvittrar som en fågel.
Som berättelse är Wrestlarna filmisk, från den enskilda rutans detaljer till scener och klipp. Det är väl egentligen symptomatiskt: "Han tycktes leva på bilder" skriver Johansson om cineasten Björn, och säger kanske samtidigt något om sin egen poetik.
