Bloggaren Jesper Nilssons mobilkamerafilmade dokumentation av hur han trakasserades av två civilpoliser vid Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm är, förutom startpunkt för en välkommen diskussion om kaxiga snutars möjligheter till godtyckliga frihetsberövanden, ett bevis för filmmediets fortsatt starka sanningsvärde.
I den smygtagna videon ser vi framför allt fötter, men hör tydligt hur polisen demonstrativt och ironiskt frågar om Nilsson är narkotikapåverkad och om de kanske ska ta med honom på urinprov. Nilsson uppger i sin blogg att han var tvungen att radera bildmaterialet för att slippa åka till häktet.
Genom en internetbaserad räddningsaktion lyckades han dock återskapa delar av filmen följande dag.

Den digitala restaureringsprocessen gav upphov till en del skador i materialet. Bilden hackar sig framåt och ljudfragment upprepas om och om igen. Filmen inleds med att polisens fråga "Har du något ID-kort?" repeteras fyra gånger, multiplicerad framstår frågan som fyrdubbelt aggressiv. En teknisk defekt blir en retorisk effekt.
Utan Jesper Nilssons bloggtext förklarar filmfragmenten faktiskt ganska lite om vad som egentligen hände, men när videon dyker upp en bit in i blogginlägget fungerar själva kameranärvaron ändå som en äkthetsgaranti för hela Nilssons berättelse. Det blir bildens påse mot ordens sten.
Poliserna misstänks nu för bland annat ofredande, och internutredaren har uppgett att han kommer att titta på filmen.
I ett filmteoretiskt naivt rättsväsende bedöms bevisvärdet i filmer regelmässigt vara väldigt högt. Med ett undantag: när det är poliser som fångats på bandet.

Mest känt är fallet Rodney King, där försvarsadvokaterna genom att hårdgranska slow motion-sekvenser med uppförstoringar och pedagogiska markeringar lyckades få juryn att frikänna poliserna, trots att filmen tydligt visar hur de vita polisernas brutalt misshandlar en svart fortkörare.
Och när en liknande övervakningsfilm för några år sedan visade hur två svenska poliser med batonger misshandlade en pensionär vid en bensinmack i Botkyrka, underkände hovrätten filmens bevisvärde eftersom bilduppdateringsfrekvensen var för låg.
Polisen gillar att filma folk, och för ett par veckor sedan beslutade regeringsrätten att Stockholmspolisen får sätta upp nya övervakningskameror i innerstaden. Däremot gillar de inte att bli filmade själva, och det är fullt förståeligt. Aggrosnutar som struntar i reglementet gör sig bäst i en helt annan typ av polisfilm.