Hon äter fil och flingor till frukost. Hon har haft en kyckling som hette Puff. Hon är mammaledig. I dag fyller Victoria 35. Det är halvtid i tronföljarens liv och rapporterna artar sig till just den Haga-saga man väntade på, bara i torftigare tappning. "Tro inte att det är något lyxbygge. Victoria skulle vägra flytta in i en supervilla", säger en källa (AB 8/7) om parets nya hus på Solliden. Där i snåren barfotaplockar hon hallon i sommar, innan det bär av till westlingska stugan i Acktjära.

Man kunde tro att kungafamiljen spelat bort apanaget på börsen. För vad handlar denna fattiga styling om? Är det en listigt iscensatt klassresa neråt, en crowdpleaser i stil med Kungens tsunamireplik - "jag är, precis som ni, bara en sörjande, sökande medmänniska" - eller en stegvis förberedelse till abdikering?

Efter dopet i maj kom Malin Ullgren (DN 30/5) med den intressanta tesen att Victoria håller på att avskaffa sig själv. Att den omajestätiska namnkompotten - Estelle Silvia Ewa Mary - vittnar om en dold agenda.

Eller också är det Victorias sätt att tackla den förlustkultur hon fötts in i. Hon kom till i ett rumphugget kungahus, sex år efter Torekovuppgörelsen: monarkins förvandling till kuttersmycke. Det vore imbecillt att påstå att monarkin inte förlorat. I makt, anseende, medial kontroll.

Thomas Sjöbergs skandalbok Den motvillige monarken (Lind & co, 2010) inledde hovets annus horribilis, som bekant. Så nära bråddjupet har monarkin inte varit sedan Torekov 1971. Då var landet ett "pennstreck från republik", med Palmes ord. Nu är vi väl inte ett musklick därifrån, fast hovets branta popularitetsfall mot dagens bottennivå - endast 56 procent vill behålla monarkin - är slående analogt med Internets genombrott.

Rojalismen dalade ju långt innan Sjöberg spillde bönorna om kaffeflickorna och nazismen. Det fanns redan på Internet. Se & Hör ligger i lä jämfört med den aldrig sinande häcklartråden på häcklarforumet Flashback om "Knugen", "Jokern" och "Hakan". Daniel är "Njuren". Prinsessmaken som inälva på två ben - längre bort än så går det antagligen inte att komma från forna tiders undersåtlighet. Det är inte hundra år sedan som Knugen och Jokern var Kungen & Silvia, upphöjda avsändare av hårt regisserade vykort från Drottningholm till folket. Det bara känns så när även inbitna rojalister tycker att kungabarnens partnerval dränerar huset Bernadotte på sin magiska air, själva blodsmystiken.

Vad hade Victoria av Baden sagt om Miss Slitz 2004? Gymägaren från Ockelbo? Man föreställer sig att hon följer sina ättlingar med onda ögon från palatsväggarna. Hon var samtida med Ellen Key, men en värld ifrån: en religiös monarkist av meningen att kungaväldet är av Guds nåde."Ett ståtligt skepp men på många sätt en ömkansvärd person, dessutom tillhörde hon ett annat sekel än vi", diktade Axel Munthe, livläkaren som blev en livslång vän, förmodligen också älskare.

Historikern Anders Jallerts nya biografi Victoria - ur ett inre liv (Carlssons) är en vitter lunta om den halvt glömda drottningen, fylligare än Stig Hadenius mer traditionella skildring (Norstedts, 2011). Via myriader av vittnesmål manar han fram den lungsjuka holstein-gottorpskan, målar hennes andliga och politiska landskap.

När hon kom till Sverige 1881 som preussiskt drillad gemål åt Gustaf V uppstod Victoriafeber. Det bjöds Victoriasnus, klipptes Victorialuggar. Det gick över. Solliden byggde hon som ett monument över sin längtan bort, en öländsk Caprivilla. Hennes italienska krukor står fortfarande i pergolan. Liksom vår tids Victoria var hon en levande anakronism. Fostrad till furstinna, utlämnad till folknåden.

Hon var en förlorare, skriver Jallert: frukten av det sena 1800- talets existentiella vånda, präglat av ståndssamhällets upplösning och folkväldets genombrott. Sverige förlorade Norge. Grosspapa och Grossmama i Baden miste sin ställning i revolutionen. Familjen dog som flugor. Mötet med Sveriges vittrande monarki gjorde henne till kameliadam, diagnosticerad à la mode: neurasteni (utbrändhet, ungefär). När Victoria inte låg på schäslongen i dödsrosslingar var hon, som svärfar Oscar II anmärkte, "såsom vanligt fjärran från hemmet".

Den miserabla "Vicky" flydde, från make och rike. Från stadsfängelset, som hon kallade slottet i Stockholm.

Hon plåtade pyramiderna med bälgkamera. Jagade krokodil längs Nilen med baron Blixen. Till sist hängde hon på heltid med Munthe i hans villa San Michele på Capri, omgiven av ulliga hundar. "De förtryckta djurens beskyddare, alla hundars vän", skrev Munthe ömt om sin "mätress".

"Gusty" kom att odla andra passioner, för män och manliga hobbies. "Att lägga puzzle, slanta gäddor och spela bridge till 1-2 på natten dag ut och dag in är dock inte ett liv för en kung", skvallrade Hugo Hamilton, en i entouraget.

Victoria skiljer sig från Victoria, och ändå inte. Det kungliga dilemmat är detsamma, då som nu: att leva som relik i en framåtrusande tid. Oscar II:s klagan låter inte olik avkomman i rakt nedstigande led, Carl XVI Gustaf: "Enligt min mening kan det inte finnas något mer demoraliserande för en karaktär än att vara en konstitutionell monark... Att äga en åsikt och ändå så sällan få följa den."

Pöbeln var möjligtvis ännu pöbelaktigare än dagens, med röda fanor vid horisonten. "Släpp in packet", sa Victoria när den svensk-norska unionen upplöstes 1905. Hon begravdes i Riddarholmskyrkan. Det sägs att man hör henne vända sig där, ibland.