Jonas Holmberg ser Jonas Hassen Khemiris föreställning Vi som är hundra på Stockholms stadsteater.
När fan blir gammal blir han religiös och den som inte är höger på sin ålderdom saknar hjärna. Det empiriska underlaget för ordstäven må vara osäkert, men de vittnar ändå om att det krävs ordentlig kämpaglöd för att hindra högtflygande ideal från att nötas ner av anpasslighetens malande tänder. Eller, översatt till khemiriska: det är svårt att hålla den eldiska elden brinnande.
Vi som uppskattar Jonas Hassen Khemiris karaktäristiska ordvrängeri blir tillfredsställda av Vi som är hundra, första gången spelad på Göteborgs stadsteater för ett par år sedan. Det talas bland annat om “guldramsminnen" och den hisnande datorspelserfarenheten av att bara ha "ett liv kvar".
Mitt bland ordlekarna öppnar sig då och då politiska och existentiella avgrunder, som oftast raskt stängs igen genom bitska ironier. Kajsa Reingardts uppsättning går i upptempo och är konstant underhållande.
Grundidén är enkel och intressant. På scenen sammanförs en och samma kvinna i inte hundra, men i alla fall tre olika åldrar. De trenne inkarnationerna av denna politiskt medvetna tandhygienist med drömmar om poesi och romantik utmanar ständigt varandra och pekar skoningslöst på hur hyckleri och småborgerligt självbedrägeri tycks prägla varje livsfas på olika sätt.
Att tre diskussionslystna versioner av samma rollfigur finns på plats samtidigt skapar ett visst mått av kaos, men skådespelarna anpassar sig skickligt till föreställningens vildsinta ombytlighet. Rakel Wärmländer är energisk och vass som den unga tjejen i skaran. Lena Nilsson gör en sorgligare figur som mitt i livet-kvinnan - och briljerar särskilt bland slamrande köksluckor i ett utmattande soloavsnitt om kärnfamiljens helvete. Anneli Martini fångar flest skratt som den mjukt bullrande damen.
Allt utspelar sig i ett slags lustiga huset för existentialister, med en cirkulär räls där bord, stolar och leksakståg skjutsas in och puffas ut till glada ljudeffekter. Bakom skådespelarna tronar en vertikalt roterande fondvägg som ofta framstår som ett samhällsmaskineriets tuggande monster, omöjlig att komma undan.
Vi som är hundra är först och främst en intelligent, fnissig och lagom komplicerad tankelek för en milt självkritisk välfärdsvänster. Men också en tragisk skildring av hur livet bränner ut oss till en helt oeldisk aska.