MarieLouise Samuelsson om den bortglömde Bradley Manning och mediala urvalsprocesser.
Varför försvann Bradley Manning? För den som inte omedelbart kan placera namnet gäller frågan den amerikanske soldat som utpekas som ur-läckan, den som förmedlade material till Wikileaks.
Inga bevis har presenterats, men misstankarna räckte för att Manning skulle häktas och placeras i isoleringscell. Där förvaras han sedan juli 2010. Utan rättslig prövning och försvunnen ur mediefokus. Åtminstone om man jämför med Julian Assange och hans tämligen privilegierade husarrest.
Journalisten och författaren Jesper Huor tillhör dem som har gjort den jämförelsen. I P1-programmet Obs berättade Huor nyligen om Mannings minimala cell i Quantico, Virginia.
Den 23-årige Manning tvingas vara vaken på bestämda tider, hans sömn övervakas. Avbrottet är en timmes ”motion”, också då iförd kedjor. Naturligtvis håller killen på att bli både galen och självmordsbenägen, vilket lett till ännu strängare restriktioner. Man har tagit ifrån honom glasögonen och han får inte ha andra kläder än underkläder.
Amnesty har protesterat mot den inhumana behandlingen, mot att Bradley Manning straffas utan att vara dömd.
Så varför så mycket Assange och så lite Manning i medier och offentlig debatt?
Här borde det ju vara öppet mål för den annars reflexmässiga USA-kritiken. Eller blir den hållningen särskilt komplicerad just nu? När vi ropar på att USA ska tvinga Mubarak att avgå, när vi vill att USA ska gripa in, som den där intervenerande världspolisen vi annars inte vill veta av?
Eller är det för krångligt för alla som fortfarande mysryser över Obamas ”magiska” installationstal och image? Att inse att det är Obamas regim som utsätter Manning för statligt sanktionerad tortyr?
En annan förklaring är att journalistik, precis som politik, är det möjligas konst. Assange är helt enkelt möjlig att hårdbevaka, därmed har han blivit en medialt etablerad person, att avsky eller beundra.
En massiv mediebevakning förutsätter synlighet och hygglig tillgänglighet, att det går att ta sig fram, helst på engelska. Jag menar verkligen inte att underskatta händelserna i Egypten eller att ifrågasätta bevakningen av dessa, men alla vet att motsvarande uppror bland unga i Sudan aldrig skulle attrahera ett massivt uppbåd av världspress.
Det är ingen värdering, bara ett konstaterande:
Det medialt möjliga är lika med det hyfsat välkända och framförallt överblickbara.
Och Assangefallet är lika överblickbart som Tahrirtorget, ett myller, men en avgränsad spelplan, där den goda sidan strider mot den onda.
Manning däremot befinner sig i Obamas USA, på något så slutet som en militärbas, utan kändisentourage och jävligt obekvämt inbäddad i det geopolitiska godtyckets rättsosäkerhet.
Men Manning är (om misstankarna stämmer) trots allt den som möjliggjorde att Julian Assange och Wikileaks alls hade något att läcka.
Utan Manning hade inte, exempelvis, svenska medier haft det material som beskrivits som en guldgruva att vaska nyheter ur.
Bland annat därför borde vi, som det heter, prata om det. Också.
