DESSA VÅRA MINSTA. Kan vi praktisera den gästfrihet som förnekades Josef och Maria för 2000 år sedan? undrar Joel Halldorf. Foto: Santi Palacios/APDESSA VÅRA MINSTA. Kan vi praktisera den gästfrihet som förnekades Josef och Maria för 2000 år sedan? undrar Joel Halldorf. Foto: Santi Palacios/AP
DESSA VÅRA MINSTA. Kan vi praktisera den gästfrihet som förnekades Josef och Maria för 2000 år sedan? undrar Joel Halldorf. Foto: Santi Palacios/AP
Jungfru Maria och Jesusbarnet. Foto: APJungfru Maria och Jesusbarnet. Foto: AP
Jungfru Maria och Jesusbarnet. Foto: AP
Joel Halldorf, teolog och medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Zandra ErikshedJoel Halldorf, teolog och medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Zandra Erikshed
Joel Halldorf, teolog och medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Zandra Erikshed

"Hur lång tid tar det att avkristna Europa?"

Publicerad

Idén om människovärdet fanns inte på den tid som Jesus föddes i.

Joel Halldorf påminner om det revolutionära innehållet i julevangeliet.

Revolutioner är, tvärtemot vad en del romantiker vill medge, oerhört ovanliga. Visst sker ibland dramatiska urladdningar, men oftast är de bara explosioner som tillfälligt rör upp damm. Snart lägger det sig till rätta igen, och så är allt som vanligt.
Men det finns åtminstone ett undantag. Jesu födelse var början på en revolution i vars efterdyningar vi fortfarande lever.

Berättelsen känner vi alla, och ärligt talat är nog en del av oss lite trötta på den. Ändå läser många den just i dag. Historien om hur världens skapare blev ett sprattlande spädbarn kläms in mellan gröten och julklapparna. Så att julen får en anstrykning av kultur, och inte bara kommers!

 

Men att texten blivit så välbekant att vi inte längre uppfattar dess märklighet är en del av revolutionen. De som först hörde den berättelse som vi kallar julevangeliet uppfattade det som en mycket udda historia. För att förstå det måste vi återvända till den tid som Jesus föddes in i. Till det Romerska imperiet och den hellenistiska kultur som präglade det.

Om det är något som inte tycks vara naturligt för människan så är det idén om ett universellt människovärde. Någon sådan föreställning fanns inte heller vid den här tiden. Romarriket var ett extremt klassamhälle, där vars och ens värde avgjordes av platsen på samhällsstegen. Kejsarna var nästan som gudar. Slavar, barn, handikappade och i viss mån kvinnor var ganska långt ifrån människor.

Barn blev inte människor genom födseln, utan först efter att de accepterats av föräldrarna. Nyfödda sattes ofta ut för att dö. Det var en brutal tid. En tid då det främsta helgnöjet var att se slavar döda varandra i gladiatorspel.

Det var de starkas tid, vilket återspeglades i mytologin. Gudarna var nyckfulla och människorna deras leksaker. De straffade eller välsignade, efter behag. Hjältarna kunde dock vinna deras gunst: de mäktiga ansågs ofta själva ha gudomlig härkomst.

 

I en sådan värld var berättelsen om att Gud själv blir ett oskyddat, fattigt barn chockerande. Att han dessutom korsfästs som en simpel slav var bara för mycket för antikens intellektuella. En verklig Gud, skriver filosofen Celsus, hade aldrig låtit sig torteras, och skulle åtminstone ha tagit hämnd på sina mördare.

Samtidigt kunde filosoferna, inklusive Celsus, inte undgå att imponeras av den kyrka som växte fram i spåren av Jesus. Här fanns något nytt: en omsorg om samhällets svaga. I kyrkorna fanns förråd med mat och kläder för de medellösa. Det var det första välfärdssystemet i västerlandets historia. I kyrkans spår växte nya institutioner fram, först i Romarriket sedan i hela Europa: sjukhus och fattigvård.

Allt var resultatet av ett andligt uppvaknande. Jesus hade uppmanat sina efterföljare att ta hand om de hungriga, hemlösa, sjuka och fängslade, ty, som han sa: "Vad ni har gjort för dessa mina minsta, det har ni gjort för mig."

Jesus ställde allt på ända: Gud själv identifierade sig med svaghet, inte med styrka. Visst hände det att kejsare strödde gåvor över de fattiga. Men att ge gåvor för att bekräfta sin egen status är något annat än att göra det för att de fattiga är särskilt förbundna med Gud.

Imperiet förändrades. Trots förföljelser växte kyrkan och även kejsaren blev kristen. Kyrkans ideal blir nu en hel kulturs moraliska kod. Givetvis urvattnas den en del, men redan tidigt förbjuds gladiatorspel, liksom utsättande av barn. De föraktade får ett ansikte; de räknas som personer, som människor. I denna nya kultur är människans värdighet inte beroende av hennes världsliga status, utan av att hon är den evige Gudens avbild.

 

Glöm katedraler, guldskimrande ikoner och universitet. Kristendomens stora kulturella bidrag är denna idé om människovärdet. Idag tar vi denna humanismens triumf för given. Om vi minns något av historien så är det kyrkans alla misslyckanden. Men det oerhörda var att dessa ideal växte fram, inte att man ibland misslyckades med att leva enligt dem. Glappet mellan ideal och verklighet kallas med kristet språkbruk för "synd", och att vi som kultur i dag inte längre har något språk för detta glapp är i sig en fattigdom. Det gör att vi inte vågar ha ideal, av rädsla för att misslyckas. Istället får vi ironi och cynism, som är en förklädnad för uppgivenheten.

Därför är det kanske inte märkligt att kyrkan i dag bedöms efter sina många misslyckanden. Dagens nyateister betraktar kristendomen som ett hinder för en värld av fred och rättvisa. Det är naivt och historielöst. 1800-talets store religionskritiker, Nietzsche, hade i alla fall den goda smaken att förakta kristendomen för vad den var: en religion som sätter kärleken till den utsatte i centrum.

 

I de stora monoteistiska religionerna baseras idén om människovärdet på föreställningen om att varje människa är Guds avbild. Hur formulerar man något liknande utifrån en materialistisk ståndpunkt? Jag tvivlar på att det är möjligt, men lyssna inte på mig utan hör i stället på Yuval Noah Harari, författare till "Sapiens", en av 2015 års mest hyllade böcker: "Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens."

Det finns i dag, fortsätter Harari, en klyfta mellan den materialistiska naturvetenskapens rön och humanismens etiska principer om människovärde och mänskliga rättigheter. Du kan inte hitta en rättighet med laboratoriets mikroskop. Detta är, avslutar han olycksbådande, en klyfta vi inte kan ignorera länge till.

 

Berättelser är starka saker. När de väl präglat en kultur kan vi leva i dem, och av dem, även efter att vi slutat att tro på dem. Det tog många hundra år att kristna Europa, och göra den märkliga berättelsen om Jesu födelse till något självklart. Hur lång tid tar det att avkristna det? Och vad händer då med attityden mot människor som inte hör till vår stam? Är vi beredda att göra materiella uppoffringar för deras skull? Hittar vi ett människovärde att erkänna i dem?

Kan vi praktisera den gästfrihet som förnekades Josef och Maria för 2000 år sedan, men som deras son, född i ett stall, lyfte fram som den mest centrala religiösa handlingen?

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

God jul, Sverige!

 

JOEL HALLDORF

Joel Halldorf är teologie doktor och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag