Det borde ha varit vid bordet med virrvarrmönstret, men vi gav bort det när vi skulle köpa ett större. Det stora i ek som vi hittade köpte vi i Bromma, de tjusiga villagatorna där min mamma föddes, dit min bästa kompis flyttade i fyran, de stora husen, självsäkerheten på tolvans spårvagn in mot staden. Bordet med virrvarrmönstret var något annat, också om det var ritat av en kunglighet, de tusen tunna grå strecken över en ljusare grå yta.
Men nu satt vi med några vänner vid ekbordet från Äppelviken, nyårsaftonens natt 2011, året när jag fyller 40. Jag försökte lägga ut texten om vilka melankoliska år det skulle bli mellan 40 och 50, om man nu skulle lägga dem intill dem mellan 30 och 40, när allt hände. (Sa jag något om "avstannande"? Jag uppehöll mig i alla fall vid det vardagligt snöslaskiga, i det hela.)
En av vännerna sa:
Men du gillar det ju, det är allt du alltid lyssnar på, allt du läser har den tonen.
Har det tunna grå virrvarrmönstret. Det som får en att stanna cykeln en morgon med lurarna fulla av musik som handlar om något förlorat (en tid, en plats, en känsla, en ålder) på Skanstullsbron in mot staden och börja gråta. Men sen också att dela musiken på Facebook och berätta just det.
Hålla sig kvar vid känslan av det vardagliga som hela tiden försvinner. Älska den.
Jag såg Ulf Lundell första gången på en konsert i Hultsfred december 1988. Året efter skulle han fylla 40. Jag var 17. I 15 år skulle jag sedan följa honom. Jag blev vuxen med hans 40-årsblivande. Nu är han sjuk, utarbetad säger tidningarna, och ställer in vinterturnén. Det finns något rörande i bilden av ett helt land fullt av inställda spelningar.
Jag har ofta återvänt till boktrilogin där han beskriver tiden efter 40:
Saknaden,
Friheten och
Värmen (1992, 1999 och 2005). Desperat flyende och vansinnigt vardaglig samtidigt.
En trilogi som börjar samtidigt som det svenska systemskiftet. Redan ett par sidor in i Saknaden är huvudpersonen Florian Douhan trött på ett Sverige efter Carl Bildts valseger. Det är hösten 1991, verklighetens Ulf Lundell är 41, han går ner i garaget och sätter sig i bilen "Gladiatorn" för att åka "de 70 milen upp till bergen".
Och man måste börja med bilen. Saknaden-trilogin är en roadmovie. Inte bilen som frihet, men som tillflyktsplats.
"Och jag körde bil och jag njöt av att vara i rörelse /.../ och jag kände mig fri och glad för första gången på länge." När han kommer fram till vintersportorten som han var lycklig i på 70-talet, konstaterar han att "den gamla Konsumbutiken mitt i byn såg sjabbig och överkörd och bortkommen ut i all denna nya elegans." Konsumbutiken, det gamla, det solblekta gräsets 50-tal, en förlorad värld.
Så ser fonden ut: samtida elegans och en Konsumbutik mitt i allt. Platser som den, fonder som jag kan spegla mig i, stämningar som jag letar efter, mitt i allt virrvarr av allt som kommer sen, eller som redan kommit. Och så nyckelmeningen just därefter:
"Allt var med ett ord förändrat." Mitt i det förändrade den stålhårda karossen som kan åka orörd genom allt, gladiatorn i en tid när romarriket faller. Kristina Lugn skrev i
Expressen om
Saknaden och dess huvudperson: "Florian saknar sig själv. Han är på drift i ett förlustens landskap och vad jag verkligen skulle önska honom är en mamma i förorterna."
Jag tänker mig den där mamman som en Göran Greider i sin lilla lägenhet i Årsta. Två storheter på en liten balkong mot förortstallarna.
Det där att jag aldrig gillat att köra bil. Det var bara sant tills jag för något år sedan ibland tog bilen från min närförort, via Greiders, till en annan. Inte skjutsa, inte packa in, styra upp, spänna fast, utan korta sträckor av stillhet. Ensam i bilen, sportradion på, någon sport som jag inte brydde mig om. Ishockey, Luleå-HV71. Eller basket. Mål som inte betydde någonting. Lugnt och sansat, båda händerna på ratten, tunnlar, avfarter, påfarter, förorter åtskilda av bullervallar.
Saknaden utspelar sig hösten 1991 efter turnésommaren när Lundell ställde in sin konsert i Hultsfred. Jag och Lasse G tog hans pappas bil de 15 milen från Linköping till Hultsfred direkt från en fotbollscup. Vi var 20, hade en ordinarie plats i division fem-laget, 15 mil och skylten vid folkparksentrén: Inställt.
Hemresan minns jag som stillsam, de små orterna som vi passerade. Sådana resor skulle intressera mig mer, inte de som rusade mot upplevelsen, utan de som var till synes stillastående. Hemresor.
När del två i trilogin,
Friheten, kom åtta år senare, 1999, är författaren på väg mot 50. Åsa Crona skrev en recension i
Svenska Dagbladet under rubriken "Vad är felet. stackars Jack?". Crona kallade skämtsamt romanen för "Bitterheten".
Konsum dyker upp igen i
Friheten, Konsum vid Zinkensdamm (en del av Stockholm som Ernst Brunner beskrivit som "värd att uppmärksamma bara på grund av sin fulhet") den här gången, men ändå, stämningen:
"Detta vandrande, traskande, gångandet på upptrampade stigar från välkänt vattenhål till nästa, ärenden, Konsums ilsket lysande gröna skylt i korsningen, mörkret, folk som släpade, stretade sej fram på trottoarerna."
Ett annat Konsum, ilsket, ny färg, ny tid. Jag själv i fonden, mörkret, stretandet och upptrampandet, på väg hem (uppehåller mig i det vardagligt stretiga).
Del tre, Värmen, är mer övergiven, argare, systemskiftet genomfört, 40-årsåldern avlägsen, bilåkandet mer tvångsmässigt autobahnskt, "älskade Best Western Roadhouse Kirchheim", motorn hinner aldrig kallna. Men också Autobahn är en extrem vardaglighet, tråkighet. Avfarter, påfarter som tillflykt.
På skivan
Utanför murarna som kom 1989 samma år han fyllde 40, sjunger Lundell - och för 20 år sedan sjöng jag med - "en man som är fyrtio kan leva eller dö/kan stanna i det han har/eller så ännu ett frö". Förändras?
Jag vänder hem till mammorna och papporna i förorten. Resan hem från den inställda spelningen var också en resa hem.
Det finns dagar, ljus, platser som passar en bättre. Jag minns en resa bort från Sverige, den var helt nödvändig, hela familjen fem månader vid en strand där ljuset var vitt, Atlanten ibland så där när-jag-kysser- havet-galen, vi kom hem till den lilla 40-talsförorten (med sin Konsumbutik och sina mammor och pappor) i mitten på mars, jag drog en barnvagn i den sent smältande snön, det fanns inga färger, på parkeringsplatserna mellan husen, fick syn på tre mammor med var sin barnvagn i en liten grupp på trottoaren. Platsen, ljuset, gruset, var hemma.
Vi gick till Konsum. Allt var som förut. Samma virrvarr.
