I de celebra Giardini-trädgårdarna med de klassiska paviljongerna ryms 30 länder. Resten av konstens OS bedrivs i kyrkor och palats bland Venedigs vindlande gränder. Det är en slösande buffé för förströdda flanörer.
Holländaren Aernout Mik punkterar en sådan övermättnad. I hans videoverk är människorna upptagna av repetitiva, rituella och irrationella handlingar. Precis som på en biennal. Installationen Citizens and subjects har dock ett vidare perspektiv. Det handlar om hur vi, eldade av en illa motiverad oro, upprätthåller trygghet med hjälp av våld. Poliser och brandmän tränas och betraktaren försätts i ett autistiskt tillstånd där inget mänskligt är begripligt.
Felix Gonzales-Torres, USA, kryper också in i sin publik och förfrämligar. Untitled (public opinion) är ett ”endless supply” av svart och hårt godis. Tag och ät. Det finns även ganska meningslösa planscher att plocka på sig, men stämningen som skapas är en upplevelse. En legering av snabbköpets provsmak och högmässans nattvard. Tillika en kommentar av den konsumistiska situationen.
Sveriges Jacob Dahlgren bottnar också i mängder och deltagande. Han uppmanar biennalbesökare att kasta pil på en vägg av darttavlor. Folk kastar en masse, alltid är det något man träffar. Pilarna måste ideligen rakas ner och krattas bort. I övrigt är det ont om direkt tilltal och slagfärdig humor. Adel Abidins installation Welcome to Baghdad blir till ett skruvat undantag. På Abidin Travels kan man boka flyg till Irak och njuta av tv-reklam. Welcome, hyr en bil, den brinner. Remember, no skirts, don’t speak English. Sedan sprängs hus i luften och folk skjuts i huvudet. Med denna bittra karamell representerar hon Finland.

Att konstnärer tar spjärn mot en nationell problematik är långt ifrån självklart. Frågan om det finns något landsspecifikt är lika söndertjatad som den om det könsspecifika. Naturligtvis behöver det inte märkas på en. Minst märks det på västländer och män. De andra har ett mer aktivt förhållande till sin särskildhet och logiskt nog känns den ryska paviljongen mycket rysk.
Videoinstallationen Lost riot av konstnärsgruppen AES+F är ett välkoreograferat epos. Tonåriga heroer med snövita bringor omramas av kalasjnikovs, flamingos och alpina toppar. Det är uppdaterad och historiskt förankrad kitsch av bästa slag.
I den franska, läppstiftsröda byggnaden serverar Sophie Calle Take care of yourself. En älskare gör slut via mejl och Sophie låter 107 kvinnor analysera hans tankar. Insatsstyrkan består av skådespelerskor, sångerskor, diplomater, psykologer... Alla lever ut och tolkar brevet. Deras mödor åskådliggörs av ett estetiskt kollage: foto, video, text.
Irlands Gerard Byrne har också det okända som ämne. Fast hans film 1984 and beyond handlar om sciencefictionförfattare som diskuterar liv på andra planeter. Männen står i en modernistisk paviljong och teoretiserar. Överbevisar varandra, skämtar eller konstruerar tankekedjor. Det är snyggt, teatralt, viktigt och fåfängt. Precis som en biennal.