Ulrika Knutson undrar vem som tar ansvar för den berättande journalistiken.
Var finns berättarna? undrar Publicistklubbens årsbok, och debatten med samma rubrik drog nyligen fullt hus på Kulturhuset i Stockholm.
Ett ämne i tiden. Alla, från Socialdemokratiska partiet till minsta korvfabrikant, behöver en berättelse. Efter några magra år har också de stora tidningarna kvicknat till. På alla redaktioner planeras just nu en ökad satsning på det långa reportaget. Ett försök att profilera sig med något som gratistidningar och snabba nyhetsförmedlare inte tillhandahåller: kvalitetsjournalistik i form av den goda berättelsen.
Vi ser ett uppsving för reportaget i magasin som Filter, Fokus och Vi, i P3 Dokumentär på radion, och i en ökad utgivning av reportage i bokform. Historien skrivs sedan några år av besjälade berättare.
Hur hade vår bild av Danmark sett ut utan Lena Sundströms Världens lyckligaste folk? Hon har satt kött och blod på Dansk folkeparti så till den grad att hon borde få medalj av Mikael Jalving, inte klander. Björn af Kleen har med sin Jorden vi ärvde fått allmänheten intresserad av något så udda som fideikommissens natur. Thomas Sjöberg & Co lockade med Den motvillige monarken även motvilliga läsare, och påverkade opinionen mätbart. Maja Hagerman har i ett antal böcker vänt och vridit på det nationella projektet, och påverkat hela vår historiesyn. Och just nu diskuterar hela Sverige skolans status, utifrån Maceij Zarembas DN-reportage. Överlyckliga eller rosenrasande, skolans folk kan inte klaga. De har blivit sedda, de har fått en berättelse.
Bilden är dock splittrad. Journalisterna själva ropar också efter en berättelse. Deras vardagserfarenhet i lokalpress och lokalradio är inte alls att cheferna skriker efter långa texter, utan att tiden för research och reportage stadigt krymper.
Det handlar om något så tråkigt som pengar. Hittills har en kombination av prenumerationer och annonsintäkter finansierat den privata journalistiken. Alla vet att långsiktigt måste tidningar och redaktioner hitta nya pengar.
Detta måste man hålla i minnet när man diskuterar journalistrollen. Att ställa sociala medier och traditionell kvalitetsjournalistik mot varandra är en falsk motsättning.
”Andens tattarfölje!” suckade Verner von Heidenstam 1897, när Svenska Dagbladets journalister framhärdade i att jaga nyheter och inte snabbt nog realiserade det ”intelligensblad för de bildade klasserna och för vetenskap och konst” som Verner drömt om. Kanske var han hundra år för tidig med sina ambitioner?
Det är ju inte så att läsare och lyssnare vänt ryggen åt kvalitetsjournalistiken. Se bara på public service som framstår starkare än någonsin. Det är klassisk, folkbildande journalistik i public service-tappning som efterfrågas. Journalistik som hjälper oss att förstå världen bättre. Om denna typ av journalistik inte längre kan tillgodoses av de kommersiella medierna hamnar public service på sikt i samma kris. Bristen på stimulerande konkurrens från ambitiösa kollegor blir ett stort problem för alla - för professionella reportrar, bloggande fackmän och intresserad allmänhet.
Om kvalitetsjournalistik blir en reell bristvara, vad ska vi göra då? Kalla den en rödlistad art, och hantera den som en sådan. Som vi ser på hemslöjd, poesi, dokumentärfilm, konstmuseer och jazzmusik. Alltsammans verksamheter som det anstår en kulturnation att vårda, genom offentliga och privata stödsystem. Det fanns en tid då jazzmusiken bar sina kostnader och genererade vinst, men när den stora publiken svek återstod hängivna musiker som blåste på i alla fall, och en bräcklig konsensus om att jazzen inte skulle lämnas att dö sotdöden. Kanske är det snart dags att betrakta kvalitetsjournalistiken på samma sätt? Tillsätt en journalistikutredning!
