Män tillåts ta ut vidare svängar i sin frihetssträvan än kvinnor. Aase Berg jämför mottagandet av två nya svenska romaner.
Den gränsöverskridande och intressanta outsidern är alltid en man, medan hans kvinnliga motsvarighet brukar förses med nedlåtande etiketter som ”gränslös” eller ”borderline”.
Urspårade knäppgökar som Thorsten Flinck väcker skräckblandad fascination, medan deras kvinnliga motsvarigheter, som exempelvis Kikki Danielsson, betraktas som gnälliga grogghaggor med allsköns ätstörningar, självskadebeteenden och diffusa fibromyalgiåkommor.
Jag vet inte hur medveten Carl Johan Vallgren är om den här skillnaden, men i mottagandet av hans skälmroman Kunzelmann & Kunzelmann finns det från kvinnligt håll definitivt en underliggande irritation över denna patriarkala orättvisa. För att en man ska kunna flippa och skälma sig behövs det horder av kvinnor som upprätthåller samhällets känslomässiga kitt och den trista normalitet som skyddar mot kaos.
Den omedvetna aggressionen mot manlighetens självklara rätt att utöva originalitet och ansvarslöshet är troligen en av anledningarna till de kvinnliga kritikernas motvilliga och negativa recensioner av Vallgrens bok (till exempel Åsa Linderborg, Ingrid Elam och Louise Epstein), som står i skarp kontrast mot de manliga kritikernas fnissiga förtjusning (Björn Wiman har kallat sin egen och Per Svenssons överpositiva falang för ”De extatiska tenorerna”).
Vallgrens roman är inte enbart en kritik av det själlöst postmoderna samhället – mossigheten i det perspektivet är för övrigt Åsa Linderborgs huvudinvändning – utan också en kritik av den manliga frihetens konsekvenser.
Men det är inte givet att boken måste läsas så. Eller rättare sagt: den tillfredsställer samtidigt en särskild längtan hos den skötsamme manlige läsaren, närmare bestämt den grabbiga önskedrömmen om att få spåra ur i stor skala. Det här är nämligen den enda patriarkala alternativroll som finns för män som har tröttnat på samtidens karriärism och fasadmaskineri.
Redan etiketten skälmroman är en provokation. En skälm är en utagerande, desperat och rolig outsider, och både berättarrösten och far och son Kunzelmann är förtvivlat sarkastiska, antingen i ord eller handling.
De tycker sig helt enkelt vara värda att följa sin originalitet, värda att ha integritet. I Kunzelmann den äldres fall är integriteten livsnödvändig, han har knappast något val under oket av nazism och bögförföljelse. Kunzelmann den yngre är snarare en bortskämd slyngel med lyxproblem av vår egen tid.
Men ändå gäller samma inställning för båda: excentrikerns förakt för normalernas grundlurade medlöperi.
Outsidern är ute efter äkta integritet, men om han är en skälm vrider han på hela kakan – svennighetens naiva förtroende för det samhällsnormala är som gjort för att driva med. Skälmen lurar de lurade och blir på så vis mer äkta.
Skälmen vill alltså skapa det integritetsutrymme som Virginia Woolf för kvinnors räkning döpte till ”ett eget rum”, men för att uppnå det måste han vända upp och ner på hela världen. Det här är ett typiskt drag i den patriarkala, manliga frihetssträvan: den stövlar omkring och erövrar, spiller över på alla andras liv och omfattar till sist nästan hela jordklotet i en kakafoni av rassel med andras pengar, skrävel utan täckning och tomt skramlande fasadförverkligande.
Den frihet som kvinnan i patriarkatet söker ser däremot sällan ut som skälmens. Ett eget rum är i det fallet exakt vad det låter som: ett ställe där man för en gångs skull kan få vara i fred med sina egna tankar och känslor utan att ständigt behöva upprätthålla den känslomässiga ordningen.
Här är mottagandet av Eva Adolfssons roman En liten historia, som kom ut ungefär samtidigt som Vallgrens, en källa att ösa ur.
Adolfssons roman har mycket att säga om den kvinnliga frihetssträvan. Huvudpersonen Marie är ingen outsider, inte i närheten av respektlös skälm, tvärtom tar hon sitt frihetshandlande (en hemlig kärlekshistoria vid sidan om allt annat) på stort allvar. Hon vänder och vrider på sina känslor och försöker bära sin integritet inom sig, utan att stjälpa över den på omgivningen.
Om hon lyckas eller inte är en sak för sig, här är det snarare skillnaden i strävan i jämförelsen med Vallgrens skälmsnubbar som är intressant, och framför allt är mottagandet slående. Uppdelningen mellan manliga och kvinnliga kritiker är visserligen inte lika kategorisk som i Vallgrens fall, men ett genomgående drag hos de flesta recensenter är att Marie anklagas för egoism eller egocentricitet – i synnerhet av Magnus Eriksson i SvD, som använder orden tre gånger i en i övrigt positiv recension.
Allt är alltså bra med Adolfssons bok – språket, mognaden, inställningen – med undantag då för att huvudpersonen är egoist. Det märkliga är att ingen kommer på tanken att använda epitetet i det fall där det verkligen lämpar sig: på Vallgrens karaktärer.
Det kvinnliga integritetsprojektet är alltså en egoism, det manliga en äkthetssträvan. Innan kritikerna (och resten av människosläktet) inser sin dolda irritation respektive fascination inför detta faktum kommer kvinnorummen att fortsätta likna skyttegravar.
