Pappa hade satt mig på tåget efter att jag hälsat på honom över helgen. Tåget började åka från Centralen. Och varje gång hade jag samma tvångstanke. Jag var tvungen att se Stockholms stadshus ända tills tåget försvann ner i schaktet vid Riddarholmen. Få en sista glimt av staden Stockholm innan jag återvände hem till Linköping.
Det var 1980-tal, Stockholm var som en dröm. Stadshuset var en bild, ett vykort om man så vill, som jag tog med mig hem till pojkrummet på Östgötaslätten.
I vår tid tycks huset som saga blivit allt vanligare. Eller i varje fall förväntningarna på att ett hus ska påbörja en ny berättelse om en stad. Huset som riktningsförändrare, som tidsmarkör, rentav som gräns mellan tider. Som Turning torso, vändpunkten för idén om Malmö. Man ser det när man lämnar stationen.
Stockholms stadshus är en saga inte bara för mig, det är en i sig självt. Arkitekten Ragnar Östberg ritade i 20 år på ett hus som är tusen och en natt på en skärgårdsklippa. Ett norditalienskt palats som möter en borggård från vasatiden.
Ann Katrin Pihl Atmers bok om stadshuset och Ragnar Östberg är en historia om män i mustasch, om romantik, vilja och beslutsamhet, om känslighet och skönhet. Boken har undertiteln "Drömmen och verkligheten". Det är som om det ena inte vore möjligt utan det andra. Huset vill, som Atmer skriver, vara ett minne redan när det invigs på midsommaraftonen 1923.

Historien om Stockholms stadshus började skrivas 1901. Det var en tävling om ett nytt rådhus och Ragnar Östberg valdes ut som en av sex som fick fortsätta rita. Östbergs förslag, som han döpt till "Mälardrott", var i granit, tungt och överlastat. "Allt som ett barn vill ha om julen", som en kritiker skrev. Östberg själv, som var nöjd med det inre men inte med det yttre skrev:
"Hur skall jag i det yttre kunna fria mig från allt det främmande hvaraf mina fasader äro överlastade."
Ragnar Östberg är då 38 år. Han ser en berättelse som är på väg åt fel håll: "Mitt hus smakar af Medelhavet i stället för Saltsjön." Han skriver alltså om det hus som skulle bli bilden av Stockholm. Han letar och slår fast en sak om huset som jag aldrig tänkt på, men som i hans mun låter rimlig: "en hög gran har jag flera gånger tänkt på och det är precis lukten av granar och tallar som jag saknar i min byggnad".
Resan från julklapparnas alla löften till granens enkelhet.
Han letar alltså efter det svenska, men kommer aldrig att överge drömmarna om det andra. Stadshuset förblir en skog av infall . Det råder inget tvivel, skriver Atmer, att "Östberg ska räknas till de stora romantikerna, för vilka byggnadens och interiörernas stämningsskapande effekt hade en stark prioritet", och att han vill "föra betraktarens associationer bort från den nyktra verkligheten, till fjärran länder och gångna tider".
Den där flykten från verkligheten-känslan kan man få i Stadshuset. I ena änden står pelare och genom pelarna skiner, gnistrar en solig dag vattnet. Man anar det bara, man har täta, tunga, väggar av tegel runtomkring sig, himlen ovanför, men man ser ut mot naturen. Det är en av Stockholms vackraste platser.

Ett av Östbergs genidrag var att flytta huset närmare vattnet. Han motiverade det med stockholmarens naturlängtan: "Stockholmaren har alltid, då inte vintern längre band vågorna, längtat ut till skären och till fjärdarna för att där, med vattnet, njuta frigörelsen från stadens trängsel." Den svenska rännstensungen som längtar till en klippa eller en granskog.
Men alla såg inte Stockholm, skärgård och granar i Östbergs förslag. En del av den samtida kritiken innan huset stod färdigt handlade om hur främmande det var. Carl Söderlund, en av Östbergs fiender, kritiserade tanken "att söka efterhärma byggnaderna på S:t Marcustorget i Venedig", byggnader i marmor avsedda för stark sol. Stockholm kallades redan vid den här tiden för "Nordens Venedig".

Men kanske är det i Östbergs ovilja att definiera en nation eller en stad i den där granen vid vattnet som husets lockelse finns. Att den fick förbli en saga med många ingångar. Ann Katrin Pihl Atmer har inte lämnat en enda tegelsten ovänd i sin makalöst informativa, men möjligen något baktunga bok. Hon följer Östberg till Spanien där han ser Casa de los Muertes i Salamanca och noterar hur det framhäver "den underliga motsatsen i det spanska lynnet mellan en storskrattande, naiv lekfullhet, och ett oryggligt mystiskt allvar". Allt det där finns i Stadshuset om man tittar lite närmre.
Trots att hela det folkhemsbyggande Stockholm ganska snart skulle fjärma sig från stadshuset som arkitektur kom det att förbli symbolen för huvudstaden ända fram till 1989.
Stadshuset ersattes med en symbol som kanske bättre än någon fångat in vårt sekelskifte. Globen. En rund bubbla, en upplevelsesfär, som försetts med tillnamnet Ericsson. Men mina barn ser Ericsson Globe från sin förortsbalkong och kan kika på den som en samtida godnattsaga från Stockholm, inte längre "Mälardrottningen" eller "Nordens Venedig" utan "The capital of Scandinavia".