I våra dagar då hotet från den islamistiska terrorismen växer är det lätt att glömma att det under 1900-talet var sekulära regimer som utövade terror i stor skala. Nuförtiden tror vi automatiskt att självmordsattacker utförs av gärningsmän som tror på martyrskap och ett liv efter detta i paradiset. I själva verket utvecklades självmordsbomber av det slag vi ser i dag av personer som inte hade tillstymmelse till en sådan tro.
Fastän de islamistiska terroristerna säger sig förkasta all västerländsk modernism, fullföljer de just en modern västerländsk tradition när de tror att våld kan förändra samhället. Den samtida terrorismens rötter finns i radikal västerländsk ideologi – i synnerhet leninismen – långt mer än i religionen.

Lenin såg sig själv som arvtagare till en europeisk revolutionär tradition som började med de franska jakobinerna, vilkas bruk av terror han kritiserade enbart därför att han tyckte att den inte var tillräckligt skoningslös. För Lenin liksom för Robespierre var terror inte bara ett medel för att försvara revolutionen mot dess motståndare men också ett viktigt redskap i den social ingenjörskonstens tjänst. I samarbete med Trotskij upprättade Lenin koncentrationsläger, införde ett gisslansystem för att tukta misstänkta grupper och avrättade omkring 200 000 människor mellan 1917 och 1923. (Som jämförelse kan nämnas att bara 14 000 avrättningar genomfördes under den sista tsarperioden 1866-1917.)
Även om dödstalen i den tidiga Sovjetstaten delvis kan tillskrivas krigstillståndet, var bolsjevikledarna övertygade om att statsterror var ett oundgängligt medel för att skapa ett kommunistiskt samhälle där staten – jämte krig, egendom och religion – inte längre skulle finnas. Det var Lenin och Trotskij, inte Stalin, som banade väg för den ryska statsterrorn, i akt och mening att förverkliga en utopisk vision.

I bruket av terror för att befrämja utopiska mål ingick de bolsjevikiska ledarna i en lång tradition som fortsätter in i våra dagar. I mitten på 1800-talet fanns nihilisterna i Ryssland – intellektuella revolutionärer som trodde att spektakulära individuella terroraktioner skulle skaka den existerande ordningen i dess grundvalar och underlätta byggandet av en ny värld. En föregångsgestalt var Sergej Netjajev, författare till Revolutionär katekes (1869), där han försvarade utpressning och mord som legitima politiska strategier. Själv dödade han en kamrat som misslyckats utföra sina order.
En nihilist brukar uppfattas som en person vilken föraktar alla mänskliga ideal, men Netjajev och hans åsiktsfränder trodde passionerat på vetenskap, sociala framsteg och mänsklig godhet. I fråga om revolutionär strategi skilde de sig från Lenin, som dömde ut individuella terrorhandlingar som ineffektiva och i stället favoriserade grundligt organiserad statsterror. Dock delade Lenin nihilisternas tro på att terror var nödvändigt för att befrämja upplysningsideal och mänskliga framsteg.

Någon kanske menar att med islamismens uppkomst har den sekulära terrorismen dött ut. Det är långt ifrån sant. Självmordsbombning må vara den metod som förespråkas av islamister, men det var de tamilska tigrarna – en marxist-leninistisk grupp som rekryterar sina medlemmar huvudsakligen från Sri Lankas hinduistiska befolkning, fast de likt andra grupper av samma slag är militanta fiender till alla former av religion – som uppfann den. Det var de tamilska tigrarna som utvecklade de bälten med sprängmedel som bärs av Hamas och Islamiska jihads självmordsbombare och är av samma typ som den just fri-släppte journalisten Alan Johnston hade på sig i den videofilm som visades nyligen. Fram till Irakkriget hade tigrarna utfört flera sådana attentat än någon annan organisation i världen.
De första självmordsattackerna i Libanon på 80-talet var också i huvudsak dåd av sekulära grupper.
Av 41 attacker mellan 1982 och 1986 – inkluderande attacken 1983 som dödade över hundra amerikanska marinkårssoldater och fick president Reagan att omedelbart dra tillbaka de amerikanska styrkorna – utfördes 27 av medlemmar i vänstergrupper som det libanesiska kommunistpartiet och den arabiska socialistunionen. Bara åtta var islamistiska, och tre kristna (däribland ett som utfördes av en kvinnlig gymnasielärare).

Sekulär terrorism har haft ett stilbildande inflytande på det hot vi står inför i dag. Islamistiska tänkare har hos Lenin funnit en modern tro som saknas både i det traditionella islam och kristendomen – idén att man genom systematisk spridning av våld kan frambringa en ny värld, ja rentav en ny mänsklighet. Medeltidens Europa var platsen för nästan konstanta krig och religiösa förföljelser, medan islam var splittrat, delvis genom våld, praktiskt taget från begynnelsen.
Före modern tid fanns det ingen föreställning om att man med våld skulle kunna skapa ett perfekt samhälle och befria världen från evärderlig ondska. Dessa dumheter kan härledas från jakobinerna för att sedan övertas av Marx och senare företrädare för radikalt utopiska upplysningsidéer. Det är avskyvärt och omänskligt att tortera och skrämma människor för att frälsa deras själar, men att göra det för att etablera universell frihet är fullständigt absurt.
Tro är livsfarligt, vilket ateistiska predikanter som Richard Dawkins och Christopher Hitchens aldrig försummar att påminna oss om. Men fanatismen uppträder i många förklädnader.
Vi gör klokt i att komma ihåg att det var sekulär tro som inspirerade mycket av det förra århundradets terror. Inbillningen att samhället kan förändras till det bättre med hjälp av våld gav upphov till några av mänsklighetens värsta brott, och den inbillningen förgiftar många sinnen ännu i dag.


John Gray är brittisk politisk filosof. Hans mest kända bok är Straw Dogs: Thoughts on humans and other animals (2003). I dagarna utkommer hans nya bok Black mass: Apocalyptic religion and the death of Utopia.

Översättning Nils Schwartz.