Jag blir provocerad av Konstfacks vårutställning, trots att den i år saknar konst med provokativt uppsåt. Det som irriterar är i stället den träiga känslan av teori i de bidrag som utgörs av master- och bachelor­studenterna i konst. De flesta av deras verk är "en undersökning", och tycks grundligt researchade, men med en gestaltning som sällan förmår att gjuta liv i teorierna.

Det är den idébaserade konstens paradox: i sin vilja att vara något mer än konst, slarvar den bort konstens kanske viktigaste kvalitet och konkurrensmedel: omedelbarheten. Möjligheten att få betraktaren att bli ögonblickligen drabbad.

Det är tyvärr ofta där man hamnar med ambitionen att göra konsten till forskning – i det sämsta av två världar: konst utan omedelbarhet, uppstagad av teoriernas oraffinerade tråkighet. Eller, i värsta fall, om idén både är platt och gestaltningen av den illa: omedelbar tråkighet.

Det låter hårt, men det är inte studenternas fel, utan hela tanken om konst som undersökning. Den är det givetvis inte lätt att sätta sig upp emot som enskild student som vill lämna utbildningen med bästa möjliga förutsättningar att fortsätta sitt konstnärskap.

Monika Strasser. Brush. Foto: Christian Gloor.All konst på vårutställningen är definitivt inte dålig, men det som är bäst i år är inte konst. Istället är det de hantverks­inriktade facken som är intressantast. John Jakobssons myllrande keramikvarelser, en blandning av människa och alien, är äckliga och fascinerande på ett organiskt vis. Det är även några av bidragen i mon- ­­­­trarna för Ädellab: Hiroko Nakajimas rotborste ingjuten i plast, som svajande hår eller sjögräs i ­mjölkigt vatten, och Monika Strassers patinerade skönhetsredskap i Meret Oppenheims tradition, som skulle kunna vara postapokalyptiska spår efter en utdöd ytlig mänsklighet.

Särskilt mycket tycker jag om Mia Larssons smycken av material från havet; pärlemor, snäckskal. De är både djupt traditionella (vad är mer typiskt för smycken Mia Larssons halssmycke.   än pärlor?) och samtidigt nya i behandlingen av materialen, taktila, vansinnigt snygga. Jag kan precis föreställa mig hur det tunga, kragliknande halsbandet av blankpolerade blåmusslor skulle kännas över nyckel­benen: svalt så att man fryser en kort stund innan snäckorna absorberat kroppsvärmen, rasslande, en svag – kanske inbillad – doft av hav. Det har en omedelbarhet som jag gärna skulle ha sett på fler ställen i utställningen.