Under andra världskriget hade Dramaten en teaterchef vid namn Pauline Brunius som genom ombud testade den planerade repertoaren på kulturrådet på Tysklands, det vill säga Tredje rikets, ambassad. Pjäser som inte föll Hitlers ombud på läppen togs bort – åtminstone tills krigslyckan och sympatierna vände. Efter kriget försvarade sig Dramatens ledning med att man hade uppfattat det som att Sveriges (samlings)regering ville att nationalscenen skulle ta dessa hänsyn. Politisk korrekthet anno 1941.
Idag låter ledningen för Världskulturmuseet i Göteborg sin informationschef Peter Skogh förklara att man har testat en fotoutställning om religiöst förtryck mot hbt-personer i Jerusalem på lokala företrädare för samma religioner och kommit fram till att det vore onödigt provocerande att ställa ut Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Politisk korrekthet anno 2010?
För bara några år sedan gjorde en tidigare ledning för samma museum skandal genom att med liknande motiveringar två gånger plocka upp och ner ett konstverk som skildrade kvinnoförtryck under islam av en kvinnlig muslimsk konstnär. Nu var det dags igen.

Alla kulturinstitutioner måste självklart arbeta på att skapa relationer till nya publikgrupper med annan bakgrund än svensk medelklass. Men ska det ske genom att stryka medhårs förtryckande beteenden som idag är straffbara under svensk lag? Ska ledningen för ett svenskt museum så flagrant få bryta mot sitt samhälleliga och kulturella uppdrag genom att aktivt motarbeta den politik för jämställdhet och mot diskriminering som alla demokratiska krafter står bakom? Och klara sig genom att hänvisa till att religiösa grupper inte ska behöva känna sig kränkta – av att konstnärer utnyttjar sin yttrandefrihet. Ska i fortsättningen meningsfränder till de som kritiseras avgöra om samhällskritisk konst ska få visas eller ej på offentliga muséer?
När huliganer avbrutit Lars Vilks Uppsalaföreläsning och kameran fortsätter registrera meningsutbyten mellan polis, arrangör och publik ser man bland annat två relativt städade medelålders män på första bänk som uttrycker sig ungefär såhär: ”Sverige är vårt land också. Ska vi betala skatt för att han ska visa sina bögfilmer?” Vilks blev avbruten då han som ett av många exempel på censurerade konstyttringar visade en film av en iransk kvinnlig filmare med sex mellan två män i muhammedmasker. Svaret på männens arga frågor är ju i bägge fallen – ja.
Vad ledningen för Världskulturmuseet i Göteborg nu gör mot de människor vars situation Ohlson Wallin skildrar är minst lika illa som att störa ett föredrag. Och det blir inte bättre av att de gömmer sig bakom andra förtryckta grupper.
Pauline Brunius och hennes styrelse trodde att de censurerade Dramatens repertoar av hänsyn till ”rikets säkerhet”. Vilka hemliga instruktioner har Världsmuseets ledning? Eller är de bara (o)medvetna företrädare för en politiskt korrekt kränkningskultur det vill säga ett slags nyttiga idioter?

Stefan Johansson
kulturen@expressen.se

Stefan Johansson är kulturdebattör och chefdramaturg på Kungliga operan.