Vad säger det om kultur-Sverige när skribenter från första parkett DN Kultur 17/6 uppmanar oss att sluta prata om manlighet och maskulinitet och i stället tala om ”män”? Hur kommer det sig att Fi:s partiledare Gudrun Schyman Newsmill 29/6 och kulturskribenter som Malin Ullgren inte kan hålla isär begreppen kollektiv tillhörighet och juridisk skyldighet.
Att ingen är ansvarig för något man inte själv har valt (som till exempel kön, hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning) är en grundläggande demokratisk princip. Det betyder inte att det inte finns olika kollektiv som till exempel män och kvinnor, kurder, judar och kristna, men att ingen ska förnekas fri- och rättigheter enbart på grund av det kollektiv man tillhör.
När kvinnor inte får samma lön som män, när de utsätts för hedersmord eller förtrycks på andra sätt är det just för att de inte ses som mänskliga individer utan som ett kollektivt kön som är utrustat med mindervärdiga egenskaper.

Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra.
Föreställningarna om manlighet varierar i tid och rum, vilket vi kan se både i historien och i dagens verklighet. Framstegen i frågan visar att människor inte bara är tanklösa arvtagare av färdigstöpta kulturer, traditioner, strukturer och normer, utan också förmår förändra och bryta mot invanda mönster.
När Schyman och Ullgren håller alla män på grundval av kön ansvariga för övergrepp som begås av andra män, tillämpar de ett biologistiskt synsätt som fråntar den enskilde mannen hans individuella ansvar för sina handlingar.
Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur. Överför man det synsättet på mannen som biologisk natur, kan man inte heller se skillnaden mellan män som misshandlar och våldtar kvinnor och dem som inte gör det. Därav följer talet om ”samma talibaner här som där”. I Ullgrens och Schymans värld flyter begreppen ihop och svaret är klart innan frågan ens är formulerad. Den sortens ”maktanalys” går inte att förena med de grundläggande demokratiska principerna i en rättsstat.