Kajsa Bergström ser Vargtimma på Folkteatern i Göteborg.
Det finns bara en enda varg med i Folkteaterns barnföreställning
Vargtimma och det är Carl-Gustaf - en muntert publikfriande Erik Stålberg som i förinspelat format presenterar och kommenterar föreställningen. Faktum är att
Vargtimma trots sin titel överhuvudtaget inte handlar om vargar, utan är en nytolkning av bröderna Grimms saga om Hans och Greta.
Vad "C-G" har där att göra är det nog ingen i publiken som riktigt vet. Där finns visserligen många fler saker att inte förstå med
Vargtimma om det nu är konsekvens man vill ha. Den både roliga men stundtals absurt kitschiga scenografin (var det där powerpoint-animationer?), en elak styvmor som i sista scenen är oförklarligt puts väck, den märkligt biodoftande vinjetten... listan kan göras lång.
På något vis bleknar eventuella invändningar bort när det är så fantastiskt roligt. Inte bara för att såväl barn som recensenter upprepade gånger vrider sig av skratt, utan också för att det är outsägligt befriande att se en saga som bara får vara en saga. Hur man än kisar är det svårt att urskilja något som liknar budskap, moralkakor eller övertydliga lärdomar.
Regissör Peter Svenzon låter sin barnpublik åtnjuta samma förtroende som resten av mänskligheten oftare visas: tron på att den utan pedagogisk översättning klarar av att lyssna till en berättelse som varken består av sockervadd eller ännu en liten fiberberikad byggsten i deras fostran.
För det är givetvis inte bara sockervadd det bjuds på - trots närvaron av häxans godisspäckade pepparkakshus - utan också en hel del mörker. Sorg, övergivenhet och rädsla får med hjälp av Birgitta Nilsson, Anders Granell och Elisabeth Göranssons ordlösa spel lov att ta plats på scenen utan att direkt åtföljas av pekpinnar eller tröst.
Att programmet - helt i strid med pjäsens uppsluppna berättande - vill inleda ett samtal kring barns sockerberoende med utgångspunkt i häxans snärjande av Hans och Greta är alltså inget annat än ett mysterium.
Eller är det en krigslist, ett ben att kasta till publikens egna uppfostrare: föräldrarna? I så fall är det bara att hålla tummarna för att den lyckas.
Kajsa Bergström
kulturen@expressen.se